Resan

Att resa kan vara mysigt och spännande men också mycket stressande - speciellt när man har små barn med sig. Man är rädd att de ska försvinna i vimlet av resande människor, att de ska skrika okontrollerat och störa grannarna bedvid eller att de ska göra nåt helt galet. När man reser med barn kan vad som helst hända.

Vår långa resa började med tåget till Arlanda för att sedan fortsätta med flyg till Heathrow. Den resan gick hyfsat. BA (British Airways) skötte sig ganska bra. Förutom lite förvirring vid incheckingen. Men det är en annan historia och inte speciellt intressant.
När vi bordade planet på Arlanda kom en känd person "flygandes" bakom oss - allas vår Runar Sörgaard. Första kändisspanet på denna resa! Han satt givetvis i första klass när vi passerade till längst bak i planet. Vi själva är lite uttråkade på första klass numera (orka med lyxen) så vi åker ekonomiklass för att umgås lite mer med "vanliga människor" :p
Flygningen gick ganska bra. N skötte sig himla bra. När vi skulle landa drabbades både maken och N av hemsk öronvärk eftersom båda är väldigt förkylda. N grät väldigt mycket och maken sa efteråt att han nästan svimmat av smärtan. Då kan man tänka sig hur lilla N kände sig!

På Heathrow fick vi dessutom passera i Fast Track av någon anledning - vilket vi är fantastiskt tacksamma för :)
På Heathrow hade vi ungefär 3 timmars väntetid. Långt kändes det som. Vi ville liksom bara iväg på nästa plan. Vi passade  ialla fall på att smystarta vår amerikavistelse med lite Starbucks. N fick en smoothie med mango och passion och blev vän med en amerikansk kvinna och hennes man. De hade en djup konversation tillsammans och kvinnan bjöd på lite snacks. Det är också roligt tycker jag. När N pratar med folk i Sverige förstår ingen vad hon säger och folk blir väldigt osäkra - vad ska de svara? N bladdrar bara på med ord hon kan och sina låtsasord och vill konversera. I Sverige finns det två sätt att bemöta vår dotter. 1: man blir förvirrad och frågar oss vad hon säger eller 2: hon blir ignorerad totalt. Här är det annorlunda. När hon snackar, snackar folk med henne som att de vet vad hon säger. Vet de inte exakt vad som sägs, hittar de på. Fantastiskt kul tycker N som kan ha långa, och komplicerade samtal med folk av olika slag.

Till slut var det dags för avfärd till New York och efter bordandet av planet fick vi vänta ungefär en timme innan planet lyfte. En lång timme som kändes som flera timmar...N blev lite rastlös under tiden och självklart en del under resan. Hon var verkligen supertrött så vi fick tvinga henne att sova en stund. Tyvärr vaknade hon upp under nedstigningen i öronvärk. Ni kan ju tänka er själva att sova ganska skönt och sen vakna av enorm smärta i öronen! Yikes! Jag led verkligen med henne.
Jag försökte att inte ta reda på vad klockan var under resan för då tänker man bara på hur långtid det är kvar och då blir man ännu mer uttråkad. Det gick faktiskt bra. När det var cirka en timme kvar meddelade piloten detta men då var det ju lugnt. N fick endast ett par nervösa sammanbrott, i övrigt gick det faktiskt väldigt bra.

När vi sedan kom till JFK-flygplatsen i New York kunde vi lätt glida förbi flera hubdra människor som stod i kö för att komma in i landet. Det är bra att vara gift med en amerikan! Väntetiden var säkert över en timme lång. Första året vi åkte tillsammans gjorde vi misstaget att dela upp oss i två led - en för amerikaner (min dotter och make) och jag i ett annat som visitor. De var igenom på tio minuter och fick vänta på mig i över 1,5 timme utanför. Dessutom fick jag en "utskällning" av tullkontrollanten eftersom jag gått i egen kö. Sorry liksom. Men denna gång gled vi förbi väntande människor. När vi kommit en bit förbi människorna i andra kön säger maken att  han tror att han sett James Blunt i kön. Jag trodde honom ju inte, absolut inte, men jag vände mig om och kollade så diskret jag kunde och det var faktiskt han! Kändisspan nummer två! British Airways är ett bra bolag för kändisspan alltså. På väg ut såg vi att  en man med skylt (taxichaufför med största sannolikhet) som väntade på en man kallad "Mr Fear". Kan det ha varit Blunts alias under resan? Hehe.

Från JFK åkte vi taxi hem till makens mor. Vi var enormt trötta och tog bara en snabb dusch och somnade. Men väldigt glada att vara här. Det är som att komma hem. Man känner igen allt och uppskattar det samtidigt som det också är väldigt spännande. Man är ju inte van vid all trafik och alla människor. Om ett par dagar känns det som att man aldrig lämnat stället.

Uppe med tuppen halv sex i morse. Förra året hade vi jetlag i ett par dagar och somnade nästan vid åtta på kvällen. Vi får se hur det går denna gång :) Pensionärsvarning!
Idag ska vi ialla fall bara ta det lugnt. Handla mat och softa. Var i och för sig ut och sprang en vända i morse. Det gäller att fortsätta försöka hålla sig i trim, trots semester!