tisdag 8 juni 2010

Generation Kill

I över ett år har jag hört talas om den här miniserien, men inte gjort slag i saken. Jag och maken har ju följt en hel massa annat som Glee, FlashForward, Heroes, Fringe och sånt. Det har resulterat i för lite tid för andra serier. Nu har plötsligt alla våra serier haft säsongsavslutning. Vad nu? Så jag föreslog att vi skulle få tag på "Generation Kill". Sju avsnitt av krig och elände. Vem kan säga nej till det? Sagt och gjort. Det var precis innan helgen.
Nu har vi sett alla sju avsnitt. Mycket bättre än förväntat måste jag säga. Alexander Skarsgård gjorde en bra insats som amerikans soldat. Han pratar sjukt bra engelska. Sjukt bra. I alla fall om han har manus att följa. Frågan är hur han pratar när han inte är bunden av ett manus? Grammatik och uttal?

I alla fall. Serien var underhållande. Dels för att det inte var en timme av skjutande hela tiden, utan serien fokuserade också på hur livet som soldat kan te sig. Det är inte alltid action och vapen och bli skjutna på som soldat, det finns tid att slå ihjäl också.
Å andra sidan var det hemska bilder som visades upp av skjutna barn och civila, hur hela bostadskomplex bombades sönder för att man misstänkte att terrorister befann sig i byggnanden trots att soldaterna sagt att de endast sett kvinnor och barn som lekte på gården. Det gör ont i hjärtat när man ser sånt. Man tror inte att det kan hända, men det gör det tydligen.
Det är också något som jag märkt. Sedan jag blev mamma har jag mycket svårare att se hemska saker, både på film och i verkligheten. Förr i tiden brukade jag älska skräckfilm (jag gillar att se en bra skräckfilm fortfarande, men kanske inte lika blodiga), men numera är det svårt för mig att se alltför blodiga versioner som "Saw". Också på listan över filmer jag helst inte vill se är filmer som visar våld och mord på barn. När jag ser sånt mår jag illa och blir tårögd. Tankarna far runt. Hur kan man vara så hemsk mot oskyldiga barn? Så tänkte jag inte direkt tidigare. Är det så att man blir lite extra känslig när man blivit mor? Vill man ta in hela världen i sitt hjärta och skydda den? Jag vet faktiskt inte.


4 kommentarer:

Saltistjejen sa...

Hahahaaa! DU jag har också blivit otroligt mer blödig sedan jag fick barn. SÄRKSILT filmer där barn blir utsatta för hemska saker. Däremot älskar jag fortfarande skräckfilm!!! DE är ofta såååå overkliga att ja sällan tar "till mig" våldet i dem. Värre då med filmer som känns mer "verkliga " eller !dokumentära!. Fast en skräckis vi såg (som var riktigt bra dessutom!) började med en olycka fär en kvinna, hennes man samt deras dotter körde bil. Bilen krockade och enadst kvinnan överlevde. DET var verkligen oerhört mycket värre än själva skräckfilmen i sig.
jag är också en sucker för krigsfilm och sådant så kasnke borde vi också se denna. En av mina absoluta favoriter all times är "Band of Brothers". Ojojoj jag vet inte hur många gånger jag sett en del av de avsnitten. Här går den ibland non-stop på History Channel och varje gång om jag kunnat har jag fastnat i några avsnitt. haha om Captain Winter var for real skulle jag verkligen överväga en otrohetshistoria.... ;-) Fast det känner ju M till förstås... ;-) Och jag tror t o m att han kan förstå mig hahahhaaaa!
FASIKEN vad jag ser fram emot att träffas!!!!!! Vi verkar verkligen gilla väldigt lika saker!!!!!!!!!! :-)
Kram!!!

Marianne sa...

Hehe, nä, där är jag inte som Saltis. Krigsfilmer är ingenting för mig. Jag blir så uttråkad : )

Fast jag blev också så där blödig när jag blev mamma. Och nu är jag blödig för allt. Speciellt om jag är trött, då kan tårarna komma av en fånig reklamfilm ...

kimjihei sa...

Åh, den serien får vi ta och kolla upp. Följer iofs så många serier att vi knappt kan hålla reda på dem, men en till kan man säkerligen klämma in. ^^

Trillingnöten sa...

Saltis: Oj! Vad kul att du också gillar sånt! Jag brukade också tycka att skräckfilmer bara var påhitt och så sjuka saker att det inte skulle vara genomförbart ( te x Saw). Men så tänkte jag...om det finns en manusförfattare som kan hitta på så himla sjuka saker, då måste det ju finnas en lika sjuk person som kan genomföra sånt? :) Nu gilar jag mer det övernaturliga skräcken...Som Omen eller ja...du vet vad jag menar :)
Vad mycket vi har gemensamt alltså! Helt sjukt :)

Marianne: ja, men precis! Vad som helst som är lite sorgligt eller fint...så kommer tårar. Mammasyndrom!

Kim: Haha, det har vi med, men vad tusan! Bäst å passa på. Vilka följer ni? Behöver ha några nya när flera har blivit nedlagda nu...typiskt!

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...