Det är svårt att lära känna...

...svenskar. Är det sant måntro? Jag läste en artikel i nån tidning när jag satt hos doktorn igår. Den handlade om fyra nya svenskar som kom från olika länder i världen. De hade flyttat till Sverige av olika anledningar. Någon hade flytt från krig, någon hade hittat kärleken och en hade kommit för studier och sedan blivit kvar. Något som var gemensamt för de fyra var att de tyckte att det var svårt att komma nära svenskar. Det var svårt att få svenska vänner, men när man väl kommit under ytan på någon svensk är man vänner för livet. En kvinna var från Sydkorea och hon menade att sydkoreaner är lätta att lära känna, man blir genast påhoppad och talad med, men att det var lika lätt att få ovänner. Oftast vill sydkoreanska "vänner" få fördelar av något slag och därför är de mer benägna att bli vän med just dig. Vad har du att erbjuda? typ.
En annan dam från Etiopien (tror jag i alla fall) sa att det hon tyckte var konstigast var att svenskar helst sitter ensamma på bussen. Det händer inte i hennes hemland. Alla pratar med alla, även om man inte kände varandra från början. Här vill alla sitta på sitt eget säte och helst inte ha nån bredvid. Och hamnar man bredvid nån - gubevars - då ska man helst inte prata eller låtsas om som att någon ens sitter där.

Är det så att vi svenskar är svåra att lära känna? Jag tror faktiskt det till viss del. Nu finns det ju alltid undantag, som i alla samhällen :) Men generellt talat menar jag. Jag kan ge ett exempel som bevisar mitt ställningstagande. Öppna förskolan. Som nybliven förälder kan det vara ganska trevlig att lära känna andra föräldrar med småbarn för att umgås, prata och kanske få lite vuxenkontakt och utbyta erfarenheter. Därför är det ju perfekt med Öppna förskolan! Sagt och gjort. Vi blev föräldrar och efter nästan ett år pallrade jag mig iväg med lillan till Öppna förskolan och har sedan dess varit där ett flertal gånger (då jag inte jobbat givetvis). Och jäklar vad svårt det är att utbyta erfarenheter och ha vuxenkontakt! I alla fall på vår Öppna förskola. När man kommer in är det typ ingen som säger hej, förskollärarna givetvis (men de måste väl vara trevliga mot alla? :P). De tittar upp och fortsätter prata med varandra. Det finns redan grupperingar, som inte vill släppa in obehöriga nya mammor. I min lilla stad har alla känt varandra i tjugo år. Vem bryr sig om en nykomling? De snackar med varandra och bestämmer träffar. Nu är jag ingen panelhöna som inte tar för sig! Det ska ni inte tro. Jag snackar med folk och lägger in kommentarer både här och där. Men ingen är intresserad av ett andra steg. Kanske borde man vara lite mer aggressiv? Men i det melankoliska Sverige kan man då lätt framstå som en komplett galning om man går fram för hårt. Man riskerar att få ett rykte.
Vi har länge letat efter en bra playdate åt vår dotter, någon hon kan leka med lite då och då. Hon går inte på förskolan och det kanske inte alltid är kul att knata till Öppna förskolan. Hittills har vi inte haft nån tur med det. Alla har sina egna vänner redan och här finns inte den kulturen att ha playdates när barnen är små på samma sätt. En playdate kan också betyda att föräldrarna nödvändigtvis inte är vänner och brukar umgås annars, men att barnen tycker att det är kul att träffas och leka. I Sverige är det ofta så ( i alla fall innan barnen själva väljer vänner i skolan och på förskolan) att föräldrar ska känna varandra från början och tycka om att umgås. Då kan barnen leka.
Det är lite lättare i till exempel USA (som är det enda referensland jag kan dra till med. Har ju inte bott på fler ställen). Vi var där på sommaren förra året. En dag knatade vi in på en bokhandel för att leta efter bra böcker att ta med hem. N springer runt som vanligt och stöter på en liten flicka i ungefär samma ålder. N är inte blyg av sig utan knatar fram till flickan och börjar konversera på sitt speciella språk. De verkar tycka om varandra. Mamman kommer fram och pratar med oss och tycker att de går bra ihop. Hon frågar lite var vi bor och så. När hon får höra att vi bor i Sverige blir hon nästan lite besviken. Hon menade på att det skulle vara roligt om flickorna kunde ha lite playdates eftersom de gick så bra ihop.
Skulle en sån sak hända i Sverige? Att två. för varandra, okända familjer träffas och bestämmer att barnen ska få leka tillsammans någon dag? Jag vågar påstå att det med största sannolikhet inte skulle ske (givetvis med det obligatoriska undantaget i åtanke). Vad tycker ni själva? Både ni bor i Sverige och ni som bor utomlands?

                                                 Bild från här