Gårdagen gick bra. Tack vare mycket sömn var jag pigg hela dagen trots att den spenderades mestadels framför datorn och en hög med böcker som kallas "Kommentarer till Kursplan i (sätt in ett skolämne)". Kollegan verkar mysig. Lite tyst så här i början, men vem är inte det som kastas in i nytt jobb, nya elever, nya rutiner? Lite svårigheter att skilja våra namn. Trots att jag har ett prefix framför tror hon ibland att fritidspedagogen ropar till henne och vi båda svarar.
Några missar blev det dock. Jag skulle hämta ut lite böcker som kommit till posten och åkte dit. Det är en ganska bra bit dit så det tar en stund. bara för att komma på att körkortet ligger hemmavid. Alltså, hemma hemma. Typiskt! Jag som ALLTID har det med och jag som nästan aldrig behöver använda det heller. Well. Bara att åka tillbaka. Vägen tillbaka var också lite hey baberiba. Jag kanske (men bara kanske) kom lite för fort fram till ett rödljus. Hastigheten sänktes från 70 till 50 strax innan och så blev det rött. Jag stannade i tid och får då syn på en polisbil som sakta åker över mitt körfält från vänster och över till höger. En av poliserna i bilen tittar misstänksamt på oss. Jag tror tyvärr inte att det beror på bilens fina kvaliteter. Det blir grönt och jag håller hastigheten noga denna gång. Då ser jag bakom mig att polisbilen har vänt och ligger bakom mig! What? Varför? Ser de att min backspegel har trillat ned och jag varit för lat för att hitta limmet igen och limma upp den? Körde jag för fort vid rödljusen? Kör jag för fort nu? Är jag efterlyst? Herregud! Det är nästan så att svetten börjar rinna. Polisen vet att jag glömt mitt körkort och är sugna på att bötfälla mig! De kan läsa tankar nu också! Jag börjar tänka mer att "Put me out if this misery och pull mig over istället för att ligga bakom and scare me out of my mind!" Jag kollar mätaren, tittar bakåt. Polisen är fortfarande efter trots att vi åkt en bra bit. Precis när hjärtattacken är beredd att slå till svänger polisbilen till höger och försvinner. Jag vet att de gjorde det med flit. Kanske trodde de att jag snott bilen från nån skrot och kollade registreringsnumret för att se om det var en vettskrämd kvinna i sina bästa år som stod som ägare? Jag klarade mig undan denna gång. Blir så himla nervös när polisen dyker upp trots att jag är så laglydig. Kanske därför jag faktiskt ÄR så laglydig?
Idag ska jag göra ett nytt försök med de där böckerna. Jag lovar att ta med körkort och vara laglydig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Yikes! Jag håller med dig, synd att man känner sig skyldig när man inte är det och att man inte alltid ser polisen som "the good man". Även om man vill så blir man nervös!
Usch jag gillade inte heller när polisen körde bakom mig när jag hade körkort. Hoppas du får dina böcker idag! Kramar
Vi var med om en liknande sak, med skillnaden att de faktiskt följde efter oss av någon oklar anledning. Efter en rondell såg sambon i backspegeln hur en polisbil tvärnitade och sedan började följa efter oss. Sambon svängde några gånger för att dubbelkolla och de hakade på. De stoppade oss inte utan vi fick stanna själva och fråga om de ville nåt. De var två stycken poliser, skitskumma. Ställde konstiga frågor om vart vi var på väg och varför vi tog just den här vägen. Min sambos körkort var stulet och jag fick verifiera hans identitet med mitt id-kort. De ställde frågor om när hans föräldrar var födda och var de bodde någonstans. Sambon blev nervös som fan och mindes inte. Jag svarade och de undrade om vi var syskon. När allt verkade stämma släppte de mycket motvilligt iväg oss. Senare fick vi höra att de var på spaning efter en bil som liknade vår (vi hade en extremt ovanlig lila-rosa färg), men det är helt obekräftade uppgifter. Det var väldigt obehagligt att känna hur de verkligen letade efter något att sätta dit oss för. Det roliga var ju att vi saknade backspegel på förarsidan och en av poliserna satte handen där och lutade sig utan att märka att den saknades.
Uff, obehagligt!!
Vad skönt att dagen gick bra!
Men jaa, jag känner igen mig själv i din berättelse. Så fort jag ser skymten av en polisbil blir jag så stirrig bakom ratten att jag helt plötsligt utgör en trafikfara. Mindre poliser i omlopp, tack! ;)
Nämen usch och fy, jag fick lite ångest bara av att läsa om det. Jag gillar INTE poliser...
Vilken tur att det inte var dig de var efter!!
Hoppas det går bra med böckerna idag! :)
Haha, jag undrar vad det där kommer av, det är nåt kvinnligt tror jag, det där att man tänker att jo men det är nog jag som har gjort fel. Varje gång jag hör en brandbil så tänker jag att jojo, nu är dom påväg hem til mej för kaffebryggaren har nog exploderat och det är mitt fel. Det går över efter några sekunder, men ändå :)
Varför blir man så himla nervös så fort en polisbil dyker upp? Börjar kontrollera att allt är ok och tror att allt är galet fast allt är rätt? Huaa! för svettpärlor och blåljus!
Tur du slapp bli stoppad när inte körkortet var med.
Hahaha! Du skriver så bra :) skrattar högt här i soffan!
Skicka en kommentar