Vilken härlig helg!

Oj, det har verkligen varit en helt fantastisk helg! Lugnt och skönt och en massa mys.
På lördagen var det dags för lördagsbrunchen givetvis och det var maken som hade hand om den, den här gången. Han valde "Full English Breakfast". Det var mer som frukost - lunch - middag! Den hade fyra rätter varav den första var grapefrukt med lite socker. Jag tror nog att det var nån slags hybrid av grapefrukt för den var inte alls lika bitter som grapefrukt kan vara.
Sedan åt vi gröt som andra rätt. Efter gröten blev det korv, svamp, tomat, bacon, vita bönor i tomatsås (so maken komponerat ihop alldeles själv) och stekt ägg med mycket te att dricka så klart. Som sista rätt serverades toast med marmelad. Jag var mätt hela dagen! 

På eftermiddagen var det tänkt att åka på Barnens Dag i en stad i närheten, men det var kallt och det var risk för regn - som vanligt - så vi stannade hemma och myste istället i väntan på ESC.
Och vilken tur att Tyskland vann sen! Överlägset bäst. Jag tyckte också om Belgien, Danmark och Cypern, men Tyskland var speciellt. Dessutom är sångerskan en sann amatör, precis som det är menat att man ska vara i ESC, eller hur? Innan alla stora band och sångerskors/sångare bestämde sig för att ta över.

Morsdag

Igår söndag var det ju morsdag. Och maken gav den perfekta presenten: han tog hand om all tvättning och städning igår. Vi delar ju normalt sysslorna på söndagar med storstäd och tvätt och sånt. Men igår gick han upp extra tidigt och gjorde allt! Jag och N passade på att hälsa på min mamma en stund och fira lite med systrar som nu alla i princip är mammor :)
På eftermiddagen gick vi ut till lekparken innan regnet kom igen. N älskar verkligen parken!

Eftersom N inte gillar att gunga ensam, hon skriker så fort hon anar att jag ska sätta henne i gungan, var jag tvungen att "offra" mig och gunga med henne : )

När vi kom hem gjorde maken och dottern ett jättefint morsdags-kort till mig. Maken min är fantastiskt kreativ! Han gör alltid så mysiga kort med gulliga meddelanden och bilder.

                                                                            Framsidan

En del av insidan som dottern ritade. Visst är hon en naurbegåvning? Dessa teckningar kan även ses på väggen och skåluckor - lite som en vernissage.

                                            Och min fina hälsning från min underbara familj!

Eftermiddagen avslutades med makens underbara middag: kyckling fylld med aubergine, fetaost och örter med couscous och fylld paprika. Det var fantastiskt gott! Tack älskling!

Idag är det givetvis varmt och soligt när man ska till jobbet. Why am I not surprised? : )

Mors dag!

                                                                   Of all the rights of women,
                                                                   the greatest is to be a mother.
Idag önskar jag alla fantastiska mammor och blivande mammor en underbar dag! Speciellt tänker jag på min egen mor så klart, men också min syster E som firar sin första mors dag och syster C som är blivande mamma.

 Mammor är otroligt viktiga. Utan mammor skulle världen befinna sig i ständigt kaos : )


What Is a Mother? 
A mother can be almost any size or any age, but she won't admit to anything over thirty. A mother has soft hands and smells good. A mother likes new dresses, music, a clean house, her children's kisses, an automatic washer and Daddy.

A mother doesn't like having her children sick, muddy feet, temper tantrums, loud noise or bad report cards. A mother can read a thermometer (much to the amazement of Daddy) and like magic, can kiss a hurt away.

A mother can bake good cakes and pies but likes to see her children eat vegetables. A mother can stuff a fat baby into a snowsuit in seconds and can kiss sad little faces and make them smile.

A mother is underpaid, has long hours and gets very little rest. She worries too much about her children but she says she doesn't mind at all. And no matter how old her children are, she still likes to think of them as her little babies.
She is the guardian angel of the family, the queen, the tender hand of love. A mother is the best friend anyone ever had. A mother is love.
(Okänd)

Man vet att...

...man börjar komma till åren när ens elever ska välja något till egen forskning och någon väljer att forska om hur människor hade det innan internet kom - och man själv kommer ihåg när datorn gjorde entré i världen på riktigt. Man kommer ihåg modemuppringningsljudet, att man antingen kunde prata i telefon ELLER surfa på internet, hur himla lång tid det tog att ladda en sida (och hur irriterad man blir idag om det går för långsamt) och man kommer kanske till och med ihåg att skärmen brukade vara svart med grön text! Vi hade ett par såna datorer i skolan där jag gick till en början innan vi fick en mer modern.
På sättet min elev berättade om sitt val av ämne lät det som att han tyckte att det skulle vara som att leva på rena stenåldern utan internet. Hur klarade sig människor egentligen?

Man vet också att man är av en äldre generation när man hör Macarena på radion (och kommer ihåg dansen) och tänker för sig själv "Tänk att fem-sex år går så himla fort! Jag kommer ihåg när alla dansade till den här!" Sen säger radioprataren "Det här var Macerena från 1996."
Nej, det kan inte stämma? Det var väl inte såååå länge sen? Eller? Nae.

Och jag ska inte ens börja snacka om mobiltelefonen! Kanske har vi blivit mindre medmänskliga sedan internet och mobil och annan teknik tagit över. Till exempel: Vi har ju ett vrak till bil som hotar att braka ihop när som helst. Och titt som tätt gör just detta. Vid två tillfällen har den brutit ihop mitt i trafiken - i rusningstid givetvis! En gång mitt i en korsning i staden där jag jobbar. Hundratals bilar åkte förbi mig och mitt vrak utan att stanna och fråga om jag behövde hjälp. Där stod jag och väntade på pappa bildoktorn till min skolas skolbuss kom och hjälpte mig att i alla fall skjuta in den på en parkering. Det tog dem ungefär två minuter. Pappa kom sedan och hjälpte mig fixa bilen så jag kunde åka hem. Grejen är att jag själv stannar inte och frågar folk som har problem med bilen om de behöver hjälp. Mest kanske för att jag inte kan ett jota om bilar. Det enda jag kan hjälpa till med är om de behöver påfyllning av spolarvätska eller olja. Men jag tror inte det orsakar att bilen inte rullar? Men vad vet jag. I alla fall.
Jag tänker ofta så här när jag åker förbi: "De har ju mobiltelefoner så de kan ju ringa på hjälp." Om jag tänker så, visst måste andra också tänka likadant?
Förr i tiden fanns det ju inga telefoner och behövde man hjälp var man beroende av andra medtrafikanter som kunde åka efter hjälp eller kanske t o m fixa problemet.
Idag ska man sköta sig själv. Man får väl ringa en vän! Herregud! Ska JAG stanna och hjälpa till när han/hon säkerligen känner folk som kan hjälpa till?
Tekniken för samman oss lika mycket som den avskiljer oss från varandra. Det är inte frågan om att det var bättre förr utan att använda teknik och sunt förnuft på rätt sätt. För jag vill då inte vara utan mobil och internet :p Det ska jag vara den första erkänna. Men jag vill inte vara utan medmänsklighet.

Att leva i nuet

Jag läste en intressant intervju med Babben Larsson häromdagen i nån sån där må-bra-tidning. Jag läste den precis innan jag skulle släcka och försöka sova. Och det hon sa i intervjun fastnade på nåt sätt och jag har funderat en hel del på det. Hon sa att hon försöker att leva i nuet hela tiden. Om hon har svårt att sova till exempel, tankarna far omkring som studsbollar i huvudet och gör det svårt att slappna av, brukar hon tänka på det som hon känner just nu. Hon koncentrerar sig på att lakanen är mjuka och sköna, kanske till och med nytvättade, och hon lyssnar på ljuden som finns omkring (förhoppningsvis något lugnt och skönt).
När jag läste hur hon tacklar att ha svårt att sovadå började min egen hjärna att arbeta ordentligt. För hur ofta gör jag själv så? I varje stund man befinner sig i, är man mentalt både i det förflutna, nuet och framtiden. Man kanske tänker på något som har hänt, något som trycker en, något man vill ha svar på. Samtidigt som man funderar på det som pågår just nu, så att det man håller på med ska gå smidigt i alla fall. Dessutom är man ofta steget före mentalt. Vad det är som ska hända om en minut, en timme, en dag eller tre veckor. Det finns alltid någonstans och snurrar.
Jag kan ju bara tala för mig själv, men det är inte ofta jag endast tänker på nuet, på det som pågår just här och nu. Mina tankar far ofta till det som ska hända snart. Står jag och duschar, en varm och skön dusch, funderar jag redan på vad jag ska göra efteråt istället för att verkligen njuta av det där varma vattnet som känns så skönt.
Kanske är det något som vi alla bör tänka på i dagens stressiga samhälle. Man kan bara göra en sak i taget. Nuet försvinner omgående och fantastiska stunder du upplever just här och nu kommer aldrig tillbaka igen. Därför måste man passa på att njuta - här och nu - inte då och där.

(Bild lånad)

Lite att "tanka" på

I helgen gjorde maken en fasansfull upptäckt när han tittade ut genom fönstret. Tanklocket på bilen hade försvunnit! Bara så där. Någon som förmodligen "tjyvat" den. Mest troligt. Och var sjutton får man tag i ett sånt till ett över 20 år gammalt bilskrälle måntro? På en söndag?
Vi åkte till OK. Och vi provade två stycken som båda var för stora. Till slut fick vi helt enkelt köpa ett provisoriskt, utan lås (inte för att vårt förra lås gick att låsa) som vi kunde pressa in efter lite justeringar.
Så igår fick jag lite tid över mellan jobbet och vårt möte så jag stack till Mekonomen i stan där jag jobbar. Att hitta dit var inte direkt lätt det heller, men det är en annan historia. Jag kliver in på affären. Jag bryr mig inte ens om att kika omkring för jag har ingen aningn om var jag ska börja leta. Jag ser bara en massa saker jag inte förstår mig på. Istället går jag direkt upp till kassan och frågar killen som står där. Han knappar på datorn, kikar på registreringsnumret på bilen, hummar lite, rynkar på pannan och frågar om hjälp. Till slut är det 5-6 stycken som letar efter ett litet tanklock till mitt vrak. Nåt problem med leverantör, med katalog, med personalen. Som yra höns springer de omkring. Tills de hittar ett som ett av hönsen går ut och provar. Men det passar inte. Han tittar beklagande på mig och säger att han får specialbeställa ett tanklock till Bättan. Och det kommer att ta lite tid tyvärr. De har bytt leverantör och grejer.
Shit, tänker jag. Orkar inte oroa mig för att folk ska slanga bensin varje natt tills dess. Han knappar på datorn och säger att han kan få fram det till på fredag. Jag tittar frågande på honom: fredag nästa vecka eller fredag den här veckan? Han svarar att det var fredag den här veckan. Jag tyckte han sa att det skulle ta lite tid? Två dagar är ju knappt nån tid. Men det kanske är så att jag inte är så himla känslig? Priset var dock en aningens känsligt. 300 spänn för ett tanklock. Yikes.

Svenskar i mataffärer

Jag tror nog att vi alla någon gång stått i en mataffär, i en av gångarna, och letat och tittat efter en specifik vara. Man står där en bra stund och kollar och känner och klämmer. Man ställer tillbaka, backar lite och tittar vidare. Det är svårt att välja mellan 17 olika märken och typer av exakt samma vara. Plötsligt när man står där, känner man att man inte är ensam. Någon tittar på en. Man börjar se sig omkring. Och mycket riktigt. Där står en annan kund med en stor vagn och väntar tyst på att du ska försvinna ur vägen så att han/hon kan komma förbi och fortsätta sina inköp.
Eller den här. Man står i kön till att betala sina varor. Man pratar med sin eventuella kamrat. Sedan kommer man så pass nära att det snart är dags att lägga sina varor på bandet. Då får man helt ofrivilligt närkontakt med en total främling som pressar sig emot en. Nej, det är ingen pervers typ som vill få närhet. Det är en annan kund som tydligen inte ska köpa och betala något denna dag. Han/hon tror att han/hon är smal nog att pressa sig genom ett 20 cm mellanrum mellan dig och den andra kassan utan att någonsin vidröra dig, för att passera obemärkt ut genom affären. Men givetvis är detta ett omöjligt uppdrag och det slutar med att det blir en hel del kroppskontakt.
Detta är ett helt för mig obegripligt fenomen. Varför stå tyst i flera minuter och vänta på att någon ska flytta på sig? Varför försöka pressa sig förbi någon på en ganska trång plats? I New York hände detta nästintill aldrig. När man stod i gången med varor och någon ville komma förbi hörde man långt i förväg ett "Excuse me!" Då visste man att någon var på väg och man kunde således flytta på sig. Ingen behövde vänta i tio minuter tills någon bestämt vilken vara som skulle inhandlas. Ingen behövde få kroppskontakt utan medgivande. Mycket praktiskt!
Varför gör vi inte likadant i Sverige? Finns det outtalade matvaruaffärsregler? Jag brukar för det mesta se till att yttra ett "Ursäkta mig" för att komma förbi. Ibland hör inte folk mig när jag försöker ta kontakt. Kanske är det för att man inte är van vid att människor säger till för att få komma förbi? Vissa blir också aningen irriterad när jag säger ett diskret "Ursäkta, kan jag få komma förbi?" De tittar lite surt på mig och flyttar sig.
Men ärligt, vill man hellre stå och blockera vägen för människor som tyst står där och väntar för att sedan upptäcka dem som någon slags julklapp eller annan överraskning? Är det en spänning av något slag som jag inte fattar mig på? Och så ler man lite generat, mumlar nåt om "Oj, ursäkta!" och  hoppar undan så att medkunden kan fara förbi med sin vagn.

 (Bild lånad från  http://forsmark-stralandetider.blogspot.com/2009/04/sur-gubbe-med-kundvagn.html)


Bara något som jag försöker få mina hjärnceller att klura ut under min livstid. Det går så där : ) Nu sk jag gå vidare till världsfred och vaccin mot cancer. See y'all later folks!

Nära-döden-upplevelse

Igår efter träningen, när jag skulle stänga och låsa dörren om mitt löpband, fick jag en smärre panikattack. Ni som läst ett tag vet att jag är sjukligt rädd för myror. Jag menar det: sjukligt. När vi var på excursion på mellanstadiet skulle vi titta å myrstackar. Det slutade med att jag sprang som om jag hade eld i baken genom skogen. Jag var rädd att fötterna skulle vara för länge på marken, tillräckligt länge för att en myra skulle lyckas krypa upp på skon och hålla sig kvar där för att sen fortsätta sin väg uppför byxorna. Eller ännu värre: benet!
I New York svämmade köket över av myror varje sommar och jag blev kanske lite härdad, men jag vågade knappt ta något som legat på bänken med risk för myror. Speciellt efter DEN STORA SKRÄCKNATTEN. Jag var lite sugen på nåt gott så jag gick in i köket och fick syn på pitabröd som låg framme. Gott, tänkte jag, och snabbade på mina steg. Jag lyfte upp påsen och tog en bit pitabröd. När jag sedan förde den till munnen ser jag liksom i ögonvrån en svart sak som rör sig på brödet jag ska stoppa i munnen, men hjärnan arbetar alldeles för långsamt. Innan jag vet ordet av har jag biten med en MYRA på i munnen! Panik! Jag spottar och fräser och svär och springer omkring i köket. Lyckligtvis får jag ut biten, men efter det kollade jag både en och två gånger innan jag stoppade nåt i munnen.

Igår kväll efter träningen, låste jag dörren in till träningsrummet. Men när jag precis stoppar in nyckeln i låset ser jag en hel rad myror som springer omkring precis vid låset. Jag inser att om de kan vara på dörren och härja kan de minsann också finnas på golvet. Och jag har inte ens strumpor! Jag låser dörren kvickt och tittar ned på golvet. Mycket riktigt irrar det omkring tusentals myror. Typ. Jag ser mina skor vid ytterdörren och ber till en högre makt att de ska vara förskonade från myror i alla fall. Men när jag kommer det ser jag att det finns myror som går omkring bredvid skorna. Jag blir tvungen att steppa som sjutton (för att myrorna inte ska kunna hugga tag i mig) samtidigt som jag försökte att plocka upp skorna. Till slut lyckas jag och spurtar ut genom dörren med skorna i högsta hugg. Givetvis skakar jag av skorna som en galning utanför innan jag sätter på mig dem. Jag vill inte riskera en myrattack!

Fy, det var ett alldeles för stressigt avslut på den träningen kan jag tala om. Nästa gång tar jag med mig nåt myrsprej. Eller maken.
      (Jag tänkte sätta en bild på em nyra här men jag skulle aldrig palla att se skiten senare. Så no myra här inte. )

Helgen som var

Tänk vilken fantastisk helg det var! I alla fall på lördagen vädervis. Varmt, skönt och underbart. Det var min tur att ordna med brunchen den här veckan. Jag såg till att följande fanns på bordet:

 Amerikanska pannkakor med saffran. Något nytt som jag hittade på, men som blev himla gott faktiskt.

Ett mumsigt bröd som jag bakade. De blev helt enorma! Vi har massor kvar. Fast jag tycker att bröd är allra godast när det precis kommit ur ugnen...Med smör som smälter på och gärna lite ost.

Till detta serverades färska jordgubbar. Visst längtar man till svenska jordgubbar när man ser detta? Det finns en odling utanför vår stad och de brukar sälja jordgubbar utanför affären på sommaren. Himmelskt!

Sist men inte minst skar jag banan, blandade med lite honung. Sedan grillade jag dem i stekpannan tills de fått färg och därefter strödde jag på lite kanel. Jättegott till pannkakorna.

På söndagen städade vi och tvättade. Sen var vi och firade min bror som fyllde 13. Tänk att minstingen i familjen är så stor nu! Det var roligt att träffa alla också. Det är inte så ofta man hinner med det.

Dottern N har börjat bli ganska beräknande om kvällarna. Innan hon ska sova har vi infört att hon ska städa upp efter sig i sitt rum. Det blir lätt ganska stökigt. I början var hon måttligt intresserad av städningen. Hon hjälpte väl till på nåder liksom. Nu har det vänt. Förra veckan la hon tillbaka varenda liten grej som låg fel och hon sökte rummet efter andra saker som skulle till sina platser. Minsta pyttegrej skulle tillbaka. Det tog gott och väl en tio minuter sa maken (det var när jag sprang vårruset). Igår. Oj. Hon städade sitt rum och sen flög hon ut genom dörren ut till vardagsrummet. Där städade hon upp en kudde som låg på golvet. Sen kom hon flygandes förbi sina två gapande föräldrar med söndagstidningen i hösta hugg. Den la hon på mitt nattduksbord minsann. Nu har hon alltså fattat att hon kan skjuta upp läggdags en stund om hon städar som en tokig! Man får väl passa på att utnyttja detta lite också :)

Idag väntar...

Idag väntar städning, tvättning, regn och lite födelsedagskalas. En blandad kompott vill säga! Därför blir det bara ett kort inlägg idag. Har ni sol så njut, har ni regn kan ni väl skicka iväg en liten bön att det blir finare på eftermiddagen eller imorgon. Vi ses då!

Polisjakt

Igår var det fantastiska fredag. Tänk vad härligt det är med fredag! Humöret på topp, vädret ännu bättre och en hel helg framför sig. Igår var dessutom riktigt slapp på jobbet. Jag tog den äldre klassen till biblioteketi centrum för bokprat och var där hela morgonen. Efter lunch var det roliga timmen för min andra klass. Och sen eget arbete. Inte helt fel faktiskt. Nu är det bara tre veckor kvar till sommarlov och resan till New York. Livet leker.

Igår på väg hem efter jobbet var det ganska mycket trafik. Fredagar är alltid värst. Många ska hem samtidigt, oftast lite tidigare än normalt, och många ska ut och handla inför helgen. Efter mycket om och men kom vi ut ur stan och var äntligen på väg hemåt. Den första biten var ganska lugn, lång kö framför och givetvis ett par lastbilar som blockerar farten. I slutet på vår resa blir det ett ganska plötsligt stopp på bilarna framför oss och de började åka ganska långsamt. Över bilarnas tak ser vi saftblandarna på minst två polisbilar vid en busshållsplats. Just då såg vi inte vad som var på gång. Men genast börjar ju hjärtat banka! Herergud vad är det som pågår? Ska de stanna oss och låta oss blåsa? Kommer halstabletten att ge utslag på mätaren? Körde jag för fort? Har jag bälthelvetet på? Har jag gömt knarket ordentligt? Men vad säger jag, jag har ju rent mjöl i påsen. Ändå blir man otroligt nervös innan man vet vad som pågår med polisen.
När vi sedan kom närmre såg vi att det var just två polisbilar som stod parkerade vid vägkanten. De hade stannat en svart bil. Tack gode Gud! De var inte ute efter mig den här gången. För mig finns egentligen inga märken på bilar, bara färger, så fråga inte vad det var för sorts bil. Bildörrarna, bakluckan och huven var alla öppnade och massor med likdelar vällde ut ur bilen (okej, det kanske inte var direkt likdelar då, men massor med saker, och jag är tämligen säker på att de som körde gömde nåt där i). I diket med ryggen mot vägen, satt två unga killar med handklovar! Det är nog första gången jag sett nåt så spännande! Handklovar på en fredag eftermiddag. Hur spännande kan det få bli? Nu är jag ju lite sugen på att få veta vad de där två hade gjort så att de förtjänade detta? Det var min spännande fredag. Jag hoppas att lördagen blir lika givande!
                                                                      Ha en trevlig helg!

Att se tillbaka

Visst är det konstigt att vissa saker etsar sig fast i minnet och vägrar försvinna? Medan mycket annat, som kanske varit mer nyttigt att minnas, faller i glömska. Det kanske finns en oklar anledning. Något som verkligen finns i mitt minne är min första tid i skolan. När jag gick på lågstadiet, ända fram till trean, hade jag en dust med en kille i klassen. Det började med att han retades ganska mycket. Jag hade rött hår och fräknar. Kan ni tänka! I början tog jag mest emot, men efter ett tag retade han gallfebern på mig. Vi rök ihop ett par gånger. Vi slogs. Vi tjafsade. Han var elak.
Det värsta var att vi i alla situationer stod i bokstavsordning. Och vi var alltid bredvid varandra. Alltid. Som bäddat för tråkigheter. Jag kommer så väl ihåg en gång, som egentligen inte handlar om bråket, när vi stod i kö i matsalen. På menyn stod det ärtsoppa. Jag hatade ärtsoppa! Mobbar-killen stod framför mig och lät mattanten sleva upp en enorm tallrik med ärtsoppa. När det sedan blev min tur sa jag till mattanten att jag ville ha "lite". Tanten trodde att jag sa "lika" och öste på hur mycket ärtsoppa som helst! Tragedi, eftersom man var tvungen att äta upp all mat man tagit på tallriken. Jag vågade inte säga nåt utan åt upp den där soppan samtidigt som jag kastade mördande blickar på mobbar-killen. Jag var arg som ett bi.
I mitten på trean flyttade vi till en annan "stad". Ja, snarare en by kan man väl säga. Nej, det var inte ens en by. Det var ett par hus ute på landet, så litet var stället. Jag bytte skola och gick vidare med mitt liv. Glad att slippa "idioten" i klassen.

Åren gick och jag började på gymnasiet. Under en av de första dagarna var jag tvungen att gå till rektorsexpeditionen av okänd anledning. Jag stod utanför ett av rummen och väntade på min tur när en kille kommer fram till mig.
- Heter du D?
- Eh, ja, det är jag det, sa jag nervöst. Det var en ganska söt kille som stod där framför mig. Klart man blir lite nervös när en sån vet ens namn!
- Men det är ju jag! fortsatte han och det visade sig att det var mobbar-killen från lågstadiet! Han var sig inte lik alls. Jag skulle aldrig känt igen honom på stan. Vi började prata i alla fall. Och ganska direkt kom vi in på gamla minnen. Han frågade varför jag bytt skola och jag svarade sanningsenligt, att det var för att vi flyttat till en annan stad. Det visade sig att han sedan trean trott att jag flyttat på grund av honom och att han varit taskig mot mig! I nästan tio år hade han gått och tänkt på det och känt sig som en skurk. Förhoppningsvis förhindrade det honom att börja reta någon annan :)
Efter den pratstunden blev vi skolvänner trots att han var en av de populäraste killarna i skolan. Det var ju inte direkt jag om man säger så :) Han behandlade mig med respekt, vi pratade i korridorerna och vi hade någon kurs tillsammans. Han var inte alls det monster som jag upplevt när jag gick i trean utan helt förändrad.


Jag antar att denna historia är viktig för mig eftersom jag så väl kommer ihåg honom från lågstadiet. Det finns så mycket som hände under de tre åren, men som jag glömt. Det var mitt första möte med skolvärlden - och inte direkt ett bra sådant. Dock fick det ett avslut i och med att vi pratade med varandra så många år efteråt och då kunde jag gå vidare. Finns det något liknande som ni minns clear as day? Något som ni aldrig glömmer?

Jag måste erkänna...

...att det här med växthuseffekten inte är så tokigt i alla fall. Jag kan leva med mycket sol och  varmt väder. Nu väntar jag på växande palmer, en pool på vår minibalkong samt eventuellt en slav som kommer med vindruvor och drinkar och sånt. Sen är min lycka gjord.

Att längta

Igår när jag kom hem efter jobbet var dottern och maken ute med trehjulingen. Ja, inte för att N cyklar själv direkt. Hon har inte fattat vitsen att själv använda pedalerna när man har små slavar som kan skjuta på :)
Jag hade inte sett henne sedan i måndags eftersom hon sov när jag kom hem från Vårruset igår kväll. Maken sa att hon hade hållt utkik vid dörren på tisdagen för att se om jag skulle komma hem nån gång. Oftast vet hon att det är jag som kommer redan innan jag sätter nyckeln i dörren. Jag hör henne tjuta till där inne och ljudet av små fötter som kommer springandes. Det värmer i mammahjärtat.
Igår hade jag alltså inte sett henne på nästan två dygn. När jag klev ur bilen och hade låst den såg jag att de båda var ute. När N fick syn på mig hoppade hon av cykeln och sprang till mig. Jag fick en snabb kram innan hon började dra med mig på äventyr. Hon gillar att ta tag i handen och dra med oss lite överallt om hon behöver hjälp eller någon att leka med. Nu ville hon visa trehjulingen.
Vi hamnade till slut på baksidan där det finns en sandlåda och en gunga. Det var fantastiskt väder så vi bestämde oss för att fortsätta vara ute en stund till. Men jag var tvungen att gå upp och lämna väska och byta om lite. Medan dottern, med hink och spade i högsta hugg, valsade mot sandlådan, gick jag upp och bytte om och kom tillbaka.
Maken sa att N hade vänt sig om för att försäkra sig om att vi följde efter henne, och sedan sett att jag inte var där, då hade hon börjat skrika högt av ilska. Hon blev väldigt glad att jag kom tillbaka :) Vi gungade och lekte i sanden en lång stund. N fick känna sand mellan tårna för första gången. Fast hon var en smula rädd till en början. Inga skor? Sand? Vad?

En fantastisk hemkomst igår alltså. Att komma hem från jobbet efter en lång dag är det bästa som finns. Att få krama sin dotter och pussa sin man känns då som en belöning efter allt slit. Det är den absolut bästa stunden på dagen och något jag ofta tänker på, på dagen. Speciellt när det är träligt på jobbet. Då räcker det med en tanke på vad som sker när jag väl kommer hem för att det ska kännas bättre och man står ut en stund till. Man får lite extra tålamod och styrka. Det kan verkligen behövas emellanåt :) 

Kärlek, kärlek, kärlek :) Jag skulle satt in en bild på min make också, men jag ska få ett godkännande först :)

Funderingar i bilen på jobbet

Jag och min samåkerska funderar ganska mycket på vägen till jobbet. Idag handlade samtalet givetvis om vårruset (hon var med i mitt lag). Hur snabbt är det fysiskt möjligt att springa 5 km? Om världsrekordet på 100 meter är ungefär 9 sekunder. Men kan man verkligen hålla det tempot i 5 km? Vem vann egentligen gårdagens vårrus och hur snabbt sprang hon? Hur fraktar man en ko?

Rapport från Vårruset

TACK för alla lyckönskningar! Jag vet inte ens var jag ska börja min rapport! Det var så mycket som hände och så mycket adrenalin som var i omlopp. Idag är jag dessutom lite extra seg :) Hjärnan har inte kickat igång ordentligt.
Fantastiskt väder var det i alla fall. Trots hot om regn under dagen och till och med små droppar som drippade ned från himlen ett par timmar tidigare. Solen strålade och värmde upp alla glada och förväntansfulla tjejer och kvinnor i området.
Vi lyckades samla hela gänget som vi skrapat ihop - hela sex stycken. Väl förberedda och alla lite nervösa. Vi undrade också vad vi gett oss in på egentligen när vi såg alla kvinnor som samlades - tusentals!
Självklart började vi i bästa "Friskis&Svettis"- stil med gemensam uppvärmning. Hög musik och tusentals tjejer som studsade upp och ned viftandes med armar och ben. Det var lite svårt att göra sitt yttersta när man hade cirka en halvcentimeter till sin närmaste granne. Risken att slå ned någon var överhängande så jag fick göra små smurfrörelser istället. Och hela tiden tänkte jag på maken som skulle dö av skratt om han fick syn på detta spektakel!
Efter en tio minuters uppvärmning var det således dags att starta. Jag startade i andra omgången. De första som startade skulle springa fort och gärna 5 km på 20-25 minuter. DET kände jag mig INTE redo för. Jag startade i "Jogg" istället.
Startskottet gick, men det tog en ganska lång stund innan man kunde börja springa på riktigt. Alla som valde att gå skulle hålla sig till vänster, men så blev det naturligtvis inte. Men då fick jag känna mig väldigt spänstig istället när jag kryssade fram bland alla människor! Swish, swosh, Swish. Jag är ju lite av en tävlingsmänniska och när jag kunde springa om både gående och joggandes, kände jag triumf!
I början var det som att jag sprang i en slags dimma. Jag tror att det var adrenalinet som kickade till. Jag hade lite svårt att fästa blicken och bestämma fart. Jag kom på mig själv att tänka att jag inte skulle klara detta. Det lättade som tur var efter någon kilometer och då kunde jag koncentrera mig på andning.
Och trots att jag är van vid löpband gick det väldigt bra! Jag var lite rädd att jag blivit lite bortskämd med löpbandet, där finns det ju inga backar och ingen vind. Dock är det lite tråkigare att stirra in i en vit vägg än att springa ute bland folk och natur. Men det gick fantastiskt. Jag tror att det har mycket att göra med att jag kör mycket intervallträning och att det var så mycket att titta på, på vägen. Man får också en extra skjuts av alla andra som springer runtomkring en.

Jag kom i alla fall i mål på en hyfsad tid: 33 minuter. Inte illa pinkat för en amatör som jag. När vi kom i mål fick man en medalj och en hel kasse fullt med godsaker. Och TENA INKONTINENSSKYDD. Tjejen som delade ut dem lade diskret ned dem i den lilla ryggsäcken man fick. Tack för det televerket. Dock såg jag flera som passade på att fylla på lite extra med Tena i smyg! AHA!
Vi avslutade vår dag med en picknick-kasse full med en massa goda saker. Väl behövligt! (Jag kan varmt rekommendera Philadelphiaost med Getost och soltorkade tomater. Mums!)

Nu känner jag mig verkligen laddad för Tjejmilen i september. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna klara det! Vem är på? :p

Min handväska och jag

Jag måste faktiskt erkänna att jag mognade ganska sent i min mentala kvinnlighet. Ta det här med exempelvis handväska och plånbok. Jag fattade inte vitsen med nåt av det (fast då hade jag inte otaliga medlemskort och sånt trams). Pengarna och kortet hade jag i fickan. Var jag ut på nån konsert eller på krogen fick jag låna nån väns väska för att lägga mobilen och nycklarna till exempel. Det var först när jag kom upp och blev lite över tjugo som jag faktiskt skaffade en plånbok på "riktigt" och senare en handväska. Nu släpar jag med mig dessa överallt. Oumbärliga helt enkelt. Min sommarväska införskaffades förra året i New York. Ni ser den här under. Jättefin och somrig. Maken "tvingade" mig att köpa den. Tragiskt så det förslår :p

Men vad jag märker är att jag har en tendens att samla en hel del onödigt i handväskan. Saker som jag inte har nån användning för. I alla fall inte efter ett tag. Jag brukar tömma den då och då, när den börjar kännas alldeles för tung. Igår morse var en sån dag.

En kort sammanfattning vad jag hittade: dotterns vantar (de har hon inte behövt på ett par veckor), en banan (okej, den var mellanmål för dagen), TVÅ handkrämer (jag som knappt använder den ena), alvedon, MASSA gamla kvitton som jag aldrig kommer att behöva igen, en borste (helt okej va?),jobbnycklar (faktiskt ganska behövligt), en penna, tre bindor, ett paket tamponger (som legat där sen begynnelsen) och sen tömde jag ju inte de små fickorna i handväskan. Där gömmer sig troligen sju pennor till, lite servetter och nån kula och en sten. Eventuellt också en cirkus. Man vet aldrig. Handväskan är ganska stor.

Men ni ser. Vad gör man för att slippa sånt skit man inte behöver? Eller är det oundvikligt när man har handväska? Hur duktiga är ni? Är det alltid perfekt i era handväskor? Nu håller jag tummarna att jag inte är ensam :)

ps. Ikväll är det vårruset. Wish me luck! Fast då tar jag inte med mig handväskan.

Helgen i backspegeln

Visst är det fantastiskt att vakna upp till underbar sol och blå himmel? Men INTE på en måndag efter en långhelg där 3 av fyra dagar har varit regniga och alldeles grå. Det är nästan så man vill slita sitt hår som den där matadoren i " Ferdinand". Ja, det var i alla fall sommarvärme i lördags, trots vädrets skrämseltaktik på morgonen med ösregn. Det är jag tacksam för.

Igår var jag och dottern ut till en vän och hennes man ute på landet. Det var verkligen ute på landet för det enda man såg var åkrar och lite skog och ett och annat hus. Grusväg till och med. Dottern var på strålande humör. Hon bladdrade på. Och blev introducerad till ett piano. Då blev det full rulle. Hon stod och klinkade och sjöng för fulla muggar. Hon läste till och med noter. Men det lät inte bättre för det. I alla fall var hon sysselsatt. Jag vet dock inte om vi ska köpa piano innan hon fått lektioner...
Sen vet jag inte riktigt varifrån hon har fått tendensen att ge order. Min kompis make plockade undan från bordet och dottern såg på. När han sen kom tillbaka ett antal gånger sa hon åt honom med skarp röst "Pocka unnan!" "Pocka unnan!". Och när hon sedan ville testa att sitta på en bänk ute i hallen, satte hon sig helt sonika där och klappade bredvid sig och nästan skrek "Sitta här bu!" och blev mycket upprörd när jag sa nej, eftersom vi skulle åka hem. Vem vet, dottern min kanske är er blivande chef. Då får ni se upp!

Vägen hem från vännen på landet var lite småruskig. Jag valde nämligen att ta en annan väg hem. En med mer grusväg. Och det var kanske inte mitt smartaste drag. Bilen vår är en aningen gammal och en aningens skruttig. Bakluckan har övertagits av rost och skakar redan som om den hade Parkinson-light titt som tätt på civiliserat asfalterade vägar. Föreställ er denna på en grusväg som har ungefär en triljon små hål per kvadratcentimeter. Jao. Inte så lyckat. Jag var nästan lite rädd där ett tag. Jag befarade att både det ena och det andra skulle skaka av bilen. Det gick ganska hyfsat, men det är inget jag gör om, om jag inte är tvungen.

                                     Lite bilder från den somriga lördagen. Längtar tillbaka.

Idag ska jag väl njuta av solen - från klassrummet. Ha en superbra måndag.

Miljövänligt i New York

Förra sommaren då vi åkte på semester till New York upptäckte vi en alldeles ny trend. För oss i alla fall. Nämligen tygkassar och andra "reusable bags". Nästan varenda affär hade sina egna tygkassar med sina logon på som man kunde köpa. Och köpte, det gjorde vi. De var billiga som tusan. Vi köpte Coops tygkasse året innan i Sverige. Den kostade 60 spänn. Lite väl saftigt för att man skulle köpa en 10 stycken att ha hemma och ta med när man handlar. Dessutom var den ganska klen och hade alldeles för långa handtag.
I New York kostade de ca 2 dollar (ungefär 15kr) styck. Någon kostade kanske 5 dollar, men i alla fall. Dessutom var många rikftigt snygga. Många olika färger och stilar. Vissa enkla och andra lite mer konstnärliga. Vi samlade på oss från alla affärer som hade tygkassar och jag tror vi kom hem till Sverige med 10-15 stycken. Väl värt pengarna! De använder vi när vi handlar mat, när jag ska ta med nåt till jobbet, när vi är på utflykt nånstans, eller som förvaring ibland. Jag hoppas verkligen att denna trend finns kvar då vi åker till NY i sommar!

Dessutom är det bra för miljön att inte använda plastkassar. I New York, till exempel, är det vanligt med mycket tunna och små plastkassar. Man packar heller inte själv sin egen kasse, utan det gör kassörskan. Det brukar resultera i att det packas några varor i en påse och för att det ska hålla tills man kommer hem, trär de på ytterligare en påse ovanpå. Och eftersom påsarna är så små och taniga kan man packa väldigt lite varor i dem. Därför är det jättebra att ha egna tygkassar att ta med.
På affären Stop&Shop hittade vi  supergröna tygkassar att köpa, både vanliga tunna och sådana med isolering för kylvaror. De är verkligen superbra. Affären hade också en drive att man fick 5 cent per egen tygkasse, som man tagit med, i rabatt på sitt inköp!
Tänk på miljön gott folk - använd inte plast!

Nya tider!

Snacka om kovändning! Nu skiner solen och det är jättevarmt! Jag tar tillbaka mitt tidigare inlägg och mina klagomål :) Livet leker!

Kul med långhelg

Så himla kul med långhelg är det inte när det bara öser ned regn. I torsdags när det regnade var jag ganska tacksam. Jag hade ingen lust att vara ute, jag ville bara sitta inne och häcka. Då är regn en fantastiskt bra ursäkt. Igår regnade det också. Men det slutade efter ett tag. Det var perfekt. Precis när jag skulle på lunch med en vän. Och på vägen hem tänkte jag att det faktiskt är ganska bra med regn på våren. Trädens blad får extra mycket liv och blommorna extra mycket färg. Jag var på glatt humör och tackade regnet för allt det vackra. Senare på kvällen kom solen också fram en sväng - precis innan det var dags att gå ned igen. Men ändock, solen var ute. Hoppet fanns att lördagen skulle bjuda på sol.

Nu sitter jag här. Lördag morgon. Nyss öppnade himlen sig och regnet forsade ned från molnen som den värsta av syndafloder. Det ser mörkt ut för mig. Jag har nämligen lovat maken att gå till affären nu på morgonen och inhandla ingredienser till dagens brunch som han ska laga. Att lova saker är dumt ibland. Jag får sätta på mig storstövlarna och ta paraplyet helt enkelt. Ett annat alternativ vore ju lilla jollen. Men en sån har vi inte än. Tur att det inte är så himlans långt i alla fall!

Att våga vägra Facebook

I förrgår var jag och N till den lokala mataffären (också kallas Coop) för att inhandla lite krubb och nyttigheter. Faktiskt slank rökt makrill ner i vagnen och lite frukt till fruktsalladen vi åt på kvällen. När vi kommit ut ur affären och börjat gå mot hemhållet hörs en röst bakom oss. Den ropar på mig! Då vänder jag mig om och ser en gammal vän till mig från både gymnasietiden och universitetstiden. Vi ser varandra en så där vartannat år. Fantastiskt roligt! Vi började snacka och så säger hon att hon försökt att hitta mig på Facebook utan resultat. Och jag svarar, kanske, en aningens för hårt och avskyeende (är det ett ord?), "Jag skulle aaaaldrig ha Facebook. Hatar." Jag hatar inte människor med Facebook. Nej, absolut inte. De kan inte rå för att de blivit hjärntvättade av någon ond liten människa som sätter på andra sidan cyperspace och kommer på elaka planer för att förstöra människors relationer och liv. Jag hatar fenomenet Facebook. Få se nu, hur många inbjudningar har jag fått genom åren? Säkerligen en tio stycken. Men jag vägrar. Jag vägrar och vägrar och vägrar.
Varför vägrar jag en "oskyldig" hemsida där människor kan skapa nya kontakter och ta upp kontakten med gamla vänner och bekanta och sedan hålla varandra uppdaterade via FB?
Har jag inte haft kontakt med en person på år och dar finns det för det mesta en anledning. Jag har inte tid, jag avskyr personen, jag har andra vänner som är viktigare, jag har inte fått tag på personens telefonnummer. Det var väl det helt enkelt. Att "umgås" via FB, okej, det kan jag köpa. Men att det ska vara status att ha si och så många addade vänner är bara rent löjeväckande. Och sen till det värsta. De som gör slut på FB. De kanske byter status och plötsligt vet hela världen om att det är slut - utom kanske stackars pojk- eller flickvännen, som ännu inte hunnit logga in på FB den dagen. Sedan kan man ta bort vänner på FB och dessa konsekvenser sprider sig ofta till det verkliga livet. "Hon blockade mig som vän på FB!" Och sen är allt bråk och tjafs igång. Folk har regelrätta, arga diskussioner på FB och man kastar skit på varandra. Visst är det fantastiskt?
Nej, Facebook är inget för mig. Jag vågar vägra. Jag kommer aldrig att skaffa Facebook - aldrig. And that is a promise. 
Usch, vilket argt inlägg :p Men nu är det inte så att jag går runt och hatar Facebook hela tiden och tittar ont på folk med Facebook. Ibland blossar det bara upp och drar runt som en storm och sen försvinner det. Och ni kära bloggläsare - får gärna ha Facebook. Bara jag slipper ; ) !

Dagens skvaller

Idag är det torsdag och jag är ledig. Ibland är det skönt att får en långhelg. Det är väl behövligt. Alla elever i skolan är som små kalvar som vill ut på grönbete. Och vi lärare försöker se till att alla kommer helskinnade till sommarlovet. Tyvärr är det fyra hela veckor kvar :)
Då, när man är helt apropå ledig kan man passa på att titta lite på morgon-TV. Idag är det Jenny Östergren på TV 4 som fått äran att dela morgonen med mig. Men kära läsare, är inte Jenny aningens gravid? Hon är ju väldigt smal annars, men på senaste tiden har jag sett en utbuktning i magtrakten och lite större kläder...Kan det vara så att Jenny väntar en liten mini- Niklas Strömstedt? Om det nu råkar vara så - kom ihåg att det var här ni hörde det först! :p
De lagar färskpotatis på TV nu så jag måste kolla in receptet. Ha en fantastisk torsdag gott folk! Jag hoppas att regnet håller sig borta och att solen lyser varmt :) 

Grannar är fantastiska

Vår granne under oss (tror jag, eller med största sannolikhet i alla fall) har skaffat en ny klocka. Det är inte så att hon har knackat på hos oss och visat oss. Nej, visst inte. Men jag har hört den. Varje dag. Varje natt. Den ringer för att väcka uppmärksamhet (och grannar) förstår ni. Det lustiga är att den bara hörs ordentligt i vårt sovrum. Ibland kan ljudet resa in i vardagsrummet, men då är man ju vaken. Hajar ni vart jag vill komma? Fanskapet ringer en gång när klockan är "halv nånting", typ halv tre, halv fyra. Sen ringer den varje hel timme. Då ringer den en gång för varje nummer timmen har. De vill säga en gång om klockan är ett, två gånger om klockan är två. Klockan ringer dag som natt, dag som natt, dag som natt. Vecka ut och vecka in. Och mest störd blev jag i natt. Jag sov ganska oroligt i natt av någon anledning. Därför vaknade jag till nästan varje timme när den klonkade. Och när man hör det där klonkandet måste man ju räkna hur många klonkanden den klonkar för att veta hur mycket klockan är, Och när klonkandet är över, är det ännu svårare att somna!
Alltså, klonkandet är inte jättehögt. Absolut inte. Men man hör det klart och tydligt och mest inne i sovrummet. Jag antar att den står i rummet under. Nu är jag inte den som gärna klagar på grannar ( i alla fall inte framför dem eller så att de hör), men nu vet jag inte. Klockan från helvetet är ganska störande. Speciellt som den ringer varje hel-och halvtimme. Nu står jag i valet och kvalet. Ska jag smyga in hos grannen, en dag när hon gått ut för att handla, för att slå klockan from hell i tusen bitar? Eller ska jag bara låta det vara?
Decisions, decisions my friends.

J

                     Jag föreställer mig att klockan ser ut så här - men med röda horn och en eldgaffel.

Livet leker!

I morse vaknade jag upp efter en fantastisk natts sömn (det garanterar dock INTE att jag vid tretiden i eftermiddag kommer att börja gäspa kontrollerat!) och smyger ut ur sovrummet. Och vad skådar mitt norra öga? SOL! Efter en lång helg utan sol och bara kalla vindar och en måndag i regnets tecken, är fröken sol åter på himlen. Fantastiskt. Min dag är räddad.

 Igår var dagen faktiskt ganska bra. Vi hade polisen på besök på morgonen. Sedan åkte vi till badet på eftermiddagen. Det sista för säsongen (tack och lov! 12 tjejer på badhus och så jag?). Jag körde en av skolans minibussar (det låter flashigt att ha minibuss på skolan, men vi ordnar skolskjuts för att få fler elever. Alltså ingen rikemansskola här inte. I wish.) och hade två små tjejer i åtta årsåldern i sällskap där fram. Plötsligt hör jag:
- Men åh vilket fint hus! (tjej ett)
- Åh, precis som på fritids dörr! (tjej två)
- Fett fint! Sånt hus vill jag också ha! Vilka fina färger. (tjej ett)
Jag tittade mig omkring för att se vad det var de snackade om och det enda "hus" jag såg var EM-möbler med massa GRAFITTI! Dagens ungdom säger jag. Vem vet, i framtiden kanske alla hus är målade i grafitti. Efter detta spårade tjejerna ur och snackade om att de ville måla hela världen i sina favoritfärger: rött och rosa. De ifrågasatte också varför träden inte var blåa redan.

Och så till dagens glädjande nyhet ( ialla fall för mig). Jag sprang en mil igår. Japp. För första gången på typ över ett år. Och då sprang jag på två timmar. Igår var det en mil på 80 minuter, ganska precis. Därför kan ni förstå att jag sov som en stock i natt. Helt däckad.
Jag börjar bli rätt spänd inför vårruset nästa vecka. Ska bli himla kul. Jag har varit med på Viktorialoppet på Öland en gång när jag var en så där 11 år kanske. Det var nog "sportnörden" pappa som skrev upp mig på det. Jag hade ju aldrig sprungit. Dock var jag nöjd. Jag kom inte sist. Jag kom fyra! Fast bakifrån räknat då förstås. Never mind. Jag var INTE sist! 

                            Bildbevis på min sprungna mil. Jag besparar er mitt svettiga anlete idag :)

Blodbad och fondant

Helgen har varit både plågsam och händelserik måste jag säga. Det började faktiskt redan i fredags på jobbet. Jag samlade ihop papper som skulle rättas och fixa och jag känner en enorm smärta (smått överdrivet skrivet här) och jag inser att jag skurit mig på ett av papperen. Det är faktiskt en av de saker som gör ondast, de där små såren. Svider som sjutton. Men jag höll ihop. Jag satte på ett plåster och körde på.
På kvällen när jag sprang kände jag att något i min högra handled inte satt på rätt plats. Det klickade och gjorde lite ont när jag vred den. Väldigt irriterande. Så jag, mitt nöt, bad maken rycka och slita lite i handen för att ställa allt till rätta igen. Efter en fem minuter insåg jag att det inte skulle gå. På lördag morgon vaknade jag upp med smärtor i handleden. Som ännu sitter kvar. Inte mitt smartaste move att be maken dra i handen med andra ord! Man lär så länge man lever.

I lördags bestämde jag mig för att äntligen göra chokladfondant, något som jag tänkt på sedan före jul. Men då måste man ha såna där små koppar man kan ställa i ugnen (vad de nu heter). Att gå till affären och köpa ett par är ju helt enkelt för jobbigt, så det har inte blivit av. Förrän förra helgen. När jag kom hem på fredag eftermiddagen rusade vi ut till den lokala "hemma-affären" för att köpa. Trro ni inte att det var slut och att det var ovisst när det skulle komma nya? Typiskt. Det fick skjutas upp. I lördags lånade jag koppar av syster C och påbörjade min fondantkreation - äntligen. Jag tog fram alla ingredienser och skulle skära smör. När jag kommit halvvägs genom smöret med kniven går skaftet sönder och kniven delar sig. En bit av skaftet skär sig in i mitt pekfinger (jag är ruskigt stark därför kan sånt här hända :p). Först ser jag bara att skinnet liksom rullat ihop lite, men sen kommer blodet. Ojojoj. Blodet rinner. Smärtan ökar sekund för sekung. Det känns som att jag skulle kunna förlora mitt kära pekfinger. En läskig känsla. Jag blir nästan svimfärdig. Jag öppnar ögonen för att titta efter. Det visade sig vara ett trinagelformat litet sår på den tjocka delen av fingret. Alltså inte så farligt som jag föreställt mig när jag stod där och blundade. I ärlighetens namn kan jag säga att jag har en extremt låg smärttröskel helt enkelt. Minsta lilla smärta....Det räckte i alla fall med ett plåster så var det löst.

Fondanterna blev goda åtminstone. Själv är jag fortfarande lite mörbultad efter helgens idioti och sår...
Nu hoppas jag att denna veckan börjar bra. Polisen ska komma på besök till vår skola idag. Alltid nåt ; )

Veckans längta: svenska jordgubbar, färskpotatis med gräddfil och gräslök.

Kvinna, tjej, dam, tant, kärring eller mittemellan?

Ibland undrar jag hur länge man kan kalla sig en viss sak. När byter man identitet? När går man vidare? Är det ena bättre än det andra? Och vem bestämmer?
Jag är snart 28 år ung, jag kallar mig fortfarande tjej emellanåt. Jag känner äldre människor av det kvinnliga könet, som är bra mycket äldre än jag, som kallar sig själv för tjej. Men jag vet också yngre upplagor som är ungefär 9, som också är tjejer. När blir man då kvinna? Eller fungerar det inte så?
När jag åkte till New York aom au-pair var jag 22 år. Jag var en ung tjej. Absolut. När jag sedan pratade med folk var det någon som frågade om det var många fler "young women such as yourself" på det där första hotellet i Stamford. Jag reagerader genast. Woman? Jag? What? När hände det? Ser jag så gammal ut? Men sen insåg jag att det faktisk inte finns något annat ord på engelska som skulle kunna korrespondera med det svenska ordet "tjej". Att vara 22 år och fortfarande kalla sig "girl" kanske är något man inte bör göra? Det skulle nog te sig en aning konstigt. Så då, där i New York, blev jag "woman". Något som hände bara så där över Atlanten.
Då åter till frågan: varför kallas man sig tjej? Varför är man 72 år och säger att man har planer med "tjejerna"? Väljer man att säga tjej för att kvinna låter för vuxet? Vill man inte bli vuxen? När får man kalla sig kvinna?
I dagens samhälle är det nog svårt att veta när man blir vuxen eller kvinna. Förr i tiden hade man ritualer och vissa kriterier som skulle uppnås. Att få mens var en sak, konfirmation en annan. Att gifta sig och flytta hemifrån kan vara ett annat tecken. I vissa avlägsna stammar på andra kontinenter är ett bevis att man är kvinna om halsen är tillräckligt lång (man sätter tydligen på guldringar runt halsen, en efter en så att halsen till slut liknar en giraff. Eller nåt.) eller den dagen man får mens.
Det känns som att gränserna suddats ut en aning i det moderna samhället, på gott och ont. Mensen kommer och går utan att det uppmärksammas (tack och lov. Tänk och sitta i en hydda på torget under den veckan!), att konfirmera sig i detta okristliga land symboliserar mest girighet (hur många konfirmerar sig för Gud, ärligt? Byt ut Gud mot moped eller pengar) och att flytta hemifrån och skaffa jobb sker ofta långt efter man fyllt 20 (hur lätt är det när det varken finns jobb eller lägenhet och när man pluggar i 17 år efter nian?).
Man kanske blir kvinna när man fyller 18 och blir myndig? Men tidningarna skriver ibland att en "ung kvinna blivit överfallen" om en tjej som är 15 eller 16. Det går inte ihop. Kan man bli kvinna när man haft sex första gången? Men hur ska andra veta det? Ska man gå omkring med en lapp eller nåt annat lite mer hemligt märke att nu är det minsann dags att kalla mig kvinna!

Det är frukstansvärt svårt att definiera exakt när man blir kvinna. Och ännu hellre tant. Är det ett nästa steg eller bara nåt som kan hända om vissa kriterier uppnås?Men det tror jag är en annan fråga som får bli besvarad en annan gång! Nu är det söndag och vi orkar bara med en svår frågeställning åt gången : )

Dansant

Min dotter är väldigt dansant. Så fort hon hör en rytm börjar hon att hoppa runt och dansa. Favoritkanalen är MTV och alla andra musikkanaler för den delen också. Just nu är favoritmusiken Florence and the Machine. När vi börjar spela deras musik är det fart minsann.  Hon har ett par moves som jag inte vet var de kommer ifrån heller. Kan ju vara någon musikvideo :) Det är mycket skak på rumpan och vifta med händerna. bara det inte är Madonnas moves! Eller nån annan "skaka-rumpan-person"! Ojoj. Hon bjuder upp alla till dans, men mest sina gosedjur och sin baddocka. Hon dansar tätt med dem och pussar dem på huvudet då och då :)
Numera försöker hon också sjunga med, eller i alla fall mima, till sångerna. Hon använder nästan vad som helst som mikrofon dessutom. Hårborstar, trollstavar, mobiltelefoner, you name it.

Det här med att dansa har hon gillat sedan hon var bara ett par månader gammal. I och för sig så dansar vi gärna med henne. Vi rockar loss ibland när jag kommer hem från jobbet. I mitt fall kanske det inte blir dans direkt - mer "rörelser -som -ska- föreställa- dans- i -takt- till-musik".

Ja, meningen var ju att alla bilder skulle hamna under varandra så att det blev som en filmsekvens. Testa! Jag är ju så smart ibland att det är läskigt. Ödmjukhet! Ödmjukhet!

Idag är det lördag. Härligt, härligt, härligt. Vi ska mysa och sen kanske ta en tripp till skogen. Hoppas ni får en fantastisk lördag!

Varning till alla känsliga läsare.

OBS! Detta inlägg bör läsas med solglasögon på då det kan orsaka ögonskador på grund av starkt ljus! :p 

Efter denna varning går jag vidare med mitt skrivande. Nu kan man väl säga att våren är här på riktigt? Jag säger det i alla fall. Det innebär att sommaren är på gång. Vanligtvis. Det kan man nog också säga. Med sommaren kommer förhoppningsvis värme och lite sol. Dessutom kommer en ny ångest - en säsong som kräver shorts, T-shirt, linnen, kjolar och baddräkter. Det blir ganska lätt ångestframkallande. Jag har inte ångest för min kropp. Nej, absolut inte. Formen är okej. En och annan cellulit och fettvalk. Det kan jag tåla. Det är snarare färgen jag har ångest över. Delar av kroppen som inte sett sol på hur länge som helst. Typ 10 månader. Jag är dessutom född lite rödlätt (ja, man föds oftast inte gråhårig. Fast det känns som det just nu). Att vara lite rödlätt innebär med största sannolikhet fräknar (check!) och mycket blek hud (check!) som lätt blir rödbränd men nästan aldrig brun (check!). Solarium är uteslutet. Jag är hellre blek som ett lakan än har nån konstig sjukdom som man kan dö av. Verkligen.
Men just så här när sommaren står inför dörren, då får jag den där ångesten som kommer över mig. Ta av sig byxorna och ta på sig kjol? Benen kommer att hamna i ett chocktillstånd. För att inte tala om de människor man möter ute. Jag kanske borde hyra någon som går hundra meter framför och viftar med varningsflagg? Det värsta är ju att det inte blir så mycket bättre när man varit ute i solen ett tag heller. De förblir vita, vita, vita...
Nu sitter ni säkert och funderar: Hur farligt kan det vara?Nu överdriver hon säkert ett par hekto. Därför kommer i alla fall bildbevis till er. På med glasögonen!

Obs! En del av min fot. Jag tyckte det räckte med att ni fick se min kritvita hud. Ni behöver inte utsättas för gorillaben dessutom.

Varför läser man?

En fellow bloggare, Sara, skrev ett inlägg på sin blogg om varför man läser vissa bloggar och hur man väljer ut dem. Det tyckte jag var så intressant, så jag gick och hämtade en annan elefant. Eller snarare - ett helt - separat blogginlägg. Det rimmar bara inte på intressant helt enkelt.

Ja, varför fastnar man vid vissa bloggar och släpper andra? Jag läser också en hel del bloggar. Vissa ligger på "min blogglista", vissa är bokmärkta. När jag hittar en blogg som verkar intressant brukar jag bokmärka och testa att läsa ett tag innan den hamnar på blogglistan på min egen blogg. Och vad är det jag testar då? Det vet jag faktiskt inte själv. Jag tror att det handlar om kemi.Det måste liksom klicka. Ibland klickar det på en sekund, ibland klickar det efter nån månad. Det måste nödvändigtvis inte klickas med själva bloggaren personligen, men med innehållet och sättet att skriva.

Jag kikar in på bloggar som har ett innehåll som jag också är intresserad av. Just nu är det ju lite barn, att bo utomlands, gärna mat (och mycket), böcker och film. Det finns många som skriver om just det, men jag gillar också om det är humoristiskt skrivet eller om bloggaren har ett bra sätt att skriva som skapar intresse. Vardagliga saker, som vid första anblick kan tyckas ganska trivilalt, kan faktiskt bli en fantastisk upplevelse om rätt person berättar det. Oavsett om det då blir roligt eller intressant.

Förutom det ovanstående är det viktigt med uppdatering. Jag gillar när det uppdateras ofta. Ja, inte flera inlägg per dag behövs, men ett par inlägg i veckan åtminstone. Jag har gett upp på bloggar som uppdaterar en gång i månaden. Det känns liksom inte så aktuellt. Jag kanske ratar för lätt? Ibland har man svackor, men det har alla, och då skriver man inte lika mycket. Självklart. Trogna läsare stannar kvar. Inga nya kanske dyker upp. Vad gör det?

Sist men inte minst tycker jag det är viktigt med respons. Om jag följer en blogg behöver inte den bloggaren följa min om han/hon inte vill det. Dock tycker jag det är viktigt att jag som läsare av dennes blogg får respons från bloggaren när man kommenterar. Det kan vara ett snabbt svar i kommentatorsfältet eller på min egen blogg. Det är viktigt att uppmärksamma de som läser och faktiskt gör sig "besväret" att kommentera de inlägg man skriver.Då blir det roligare och mer personligt.

Det bästa med bloggar är dock att man kan få nya vänner, bra tips och en jättetrevlig gemenskap! Och en trevlig lässtund så klart.

                                     Blogga lugnt!

Yoga, yoga, boll

För någon vecka sedan testade jag på en annorlunda sorts yoga. Rena rama nära-döden-upplevelsen. Jag har införskaffat en pilatesboll. Ni vet en sån där stor gummiluftboll som man kan ligga på och rulla runt på och sånt. Den hittade jag på Tradera ( Tradera är en ny upptäckt för mig. En bra sådan). Dottern har använt den mer än mig, med blandat resultat :)
Jag har dessutom en DVD som heter "Yoga med gymball" och tänkte att nu jäklar ska jag testa den. Annars var ju både inköp av boll och DVD ganska bortkastat.
De första övningarna gick hyfsade faktiskt. Fast det var ju mest att sitta stilla på bollen och koncentrera sig på att andas ordentligt. Det blev lite värre sen. Ni kan ju tänka att jag är lika smidig som en byrå - med alla lådor utdragna och ett ben som fattas. Ungefär. Den sätter ni sedan på en boll och rullar lite och försöker att dra in en låda, dra ut en annan låda och hålla balansen. Det är jag på gymball.
I alla fall. Man skulle hålla upp bollen och tillbe den (tror jag att man skulle i alla fall), sedan skulle man lägga ned den på golvet och liksom rulla fram med den under magen. Det var mycket nära att jag hamnade i bokhyllan ett par gånger. En annan övning skulle man hasa ut på "kanten" av bollen och sedan vrida knäna utåt och böja sig åt sidan och röra golvet med den andra armen upp i luften. Som triangel. Well. Det gick nog ganska bra om jag får säga det själv. Inte perfekt form, men vad kan man begära?
Jag märkte dock att det gick lättare att kontrollera rörelserna efter ett tag. Därför är min förhoppning att det blir lättare nästa gång. Jag fick i alla fall en jäkla träningsvärk efteråt! Det är ett gott tecken. Musklerna i chocktillstånd. Brabra. Fast jag gillar nog vanlig yoga lite bättre i alla fall...mindre farlig. 

D

Det här är jag in the future. Se upp Blossom och alla andra yogaiter. There is a new woman in town!

Livet...

Livet känns så mycket lättare när solen skiner...eller hur? Alla problem väger tyngre på ens axlar och man ser allt i ett annat ljus : ) Jag tror jag flyttar till ett land med sol och värme året runt istället. Fast jag skulle nog sakna hösten lite. Och kanske när våren kommer. Man kanske behöver årstider för att uppskatta allt lite mer?

Fossiler

Igår var det första dagen på jobbveckan. Det är alltid lite jobbigt just måndagar. Att gå upp. Att åka till jobbet. Att jobba 7-8 timmar. Av någon anledning är det ännu jobbigare på våren. Då vill jag hellre vara ute. Och lukta på blommorna typ.
Jobbet gick bra i alla fall. Men chefen är lite hysterisk ibland. Han hade inbrott på sitt kontor för två veckor sen och nu är han livrädd att någon ska sno våra datorer i lärarrummet. Så han låser in dem. I ett förråd långt borta. Han rycker bara ut sladdarna och bär in dem. Jag är den som får bära tillbaka och försöka koppla in vår dator igen. Och det blir alltid en massa krångel med internet och nåt som inte fungerar. Dagens I-landsproblem mina vänner. Man kan kanske skaffa vallgrav runt skolan? Lite taggtråd med el, vakter med K-pist och ett jädrans alarm?

Klassen var desto roligare. Jag brukar ha ett "lösenord" som jag sätter upp utanför klassrummet som barnen måste säga för att komma in i klassrummet. Det är för att öva svåra ord och lära sig lite ordbilder. Igår fick vi ett nytt: astronaut. Så jag frågade om klassen visste vad det betyder. En flicka räcker upp handen.
- En astronaut åker ut i rymden för att leta efter fossil efter utomjordningar!
Dagens underbara helt enkelt. Och visst är det lite så? Att de letar efter annat liv i alla fall. 

En söndag i parken

Jag N gick till parken igår eftersom solen var ute och det såg fantastiskt ut. Det var faktiskt lite kyligt om jag får vara ärlig, men sol var det så det vara bara att gå ut och "passa på" som vi svenskar så ofta gör :)
N fick gå till parken, hon älskar att gå. Igår var hon på underbart humör. Hon hälsade på allt och alla som passerade - en hund med sin husse, en liten tjej med sin mamma och så en äldre dam med grått hår och aftonbladet i fickan. Damen blev så förjust att hon stannade och började prata lite med N. Damen tyckte om små tjejer sa hon, speciellt med fin mössa (?). Hon undrade vem som stickat en sån fin mössa till N. Jag svarade att hon hette H&M. En mycket duktig sömmerska. Damen hade stora svårigheter att utröna vad N sa. N pratar ju gärna, men kanske inte svenska eller engelska. Jag har oftas ingen som helst aning om vad hon snackar om. Det gick väl så där för damen. Ännu bättre gick det för N som fick 6 kronor av damen utan anledning. Det var ju gulligt.

Vi fortsatte på vår promenad och hamnade efter en stund i parken där N lekte och lekte och lekte. Hon klättrade och gungade (i mitt knä, annars skriker hon som en stucken gris), sprang och tokade sig. Det finns ett litet hus man kan klättra upp i. Där finns det bord och sen kan man åka rutschkana ner. N gillar att vara i huset men hon åker inte ned för kanan. Aldrig! Igår tittade hon på när två pojkar åkte. När en av dem for ner tittade hon på med tefatsögon och skrek förtjust när det gick fort ned för pojken. Hon klappade händerna när hon såg att han klarade sig helskinnad. Inte alla som får en hejarklack när de åker bana inte :)

Efter över en timme var det dags att gå hem. N var trött. Och när vi kom hem somnade hon i mitt knä när jag strök henne över magen. Jag kan säga att detta inte händer så ofta. Därför måste snuttan ha varit ganska trött.

En underbar söndag hade vi helt enkelt. Idag är det måndag. Do I need to say more?

Bli Världsförälder!

Idag har jag gjort nåt som jag tänkt på väldigt länge - jag har blivit Världsförälder. Och vilket sammanträffande det är! Ikväll går Humorgalan i TV4 av stapeln. Jag hade ingen aning om det förrän alldeles nyss.
Gör något för världens barn - skänk en hundralapp varje månad. Det är inte mycket pengar egentligen om man tänker efter. En pizza och en dricka. Två nummer av Mama (eller annan valfri tidning man tycker om). En påse godis och en hyrfilm. Något kan man avstå för att hjälpa en annan människa :) Så gör nåt gott för världen och vår framtid - barnen. Kanske växer ett av dessa barn upp tack vare din hjälp och uppfinner ett vaccin mot cancer eller skapar fred i Mellanöstern?

Söndag

Idag är det söndag och vår officiella städdag. Så det blir ett mycket kort inlägg. Vackert väder. Parken på eftermiddagen. Och en glädjande nyhet: våren spricker ut - knopparna har infunnit sig på träden och är utslagna! Det känns fantastiskt! Efter en lååååååååång, lååååååååååååååååååååååååååång vinter är det äntligen dags för lite värme och grönt. Det är jag glad och tacksam för idag. Vad är ni tacksamma för en sån vacker dag som denna?

Bildbevis på vårens framsteg!

                                             HA EN FANTASTISK SÖNDAG!

Ingen brasa

Igår var det ju Valborg här i Svedala. Inget som jag/vi firar direkt och har inte gjort på många, många år. Jag vet att våren är här och jag uppskattar den. Det behöver jag inte tända en brasa för :)
Sedan protesterar jag kanske lite mot hur Valborg har tagits över till att bli en suparhelg. Det började säkert som en fin tradition med tanke på brasan, våren, att umgås med familjen och fira. Det tycker jag är fantastiskt. Dock är numera Valborg förknippat med enorma mängder alkohol, för både ungdomar och vuxna. Man kan se folk på stan bunkra upp en vecka i förväg, folk gör festarplanera månader före och gör man inget på Valborg är man utanför. "Men vadåra? Ska du inte ut och festa? Shit!" Jag kan ju erkänna villigt att jag var ut en eller två gånger i min "ungdom" på Valborg, inget fel med det. Men när man som vuxen människa fortsätter att göra samma sak?
Tyvärr är det ofta så med svenskar. Att ta ett glas vin till maten i veckorna? Nej, då är man smygalkoholist! Gör som svenskarna! Spara all alkohol till fredag och lördag, sup hela helgen, drick så mycket att du inte kommer ihåg vad du gjort, hur du kom hem eller i säng. Det är MYCKET bättre. Sen upprepar du detta nästkommande helg. Och helgen efter. Då är du INTE alkoholist. Bara om du dricker lite vin till middagen på tisdag kväll. Då bör du kontakta någon för hjälp. Anonyma Alkoholister till exempel.

Nej, vi var hemma igår och kikade på Fringe och Flash Forward. Jag tränade också! Ha! Nu trodde ni kanske att jag lagt träningen på hyllan eftersom jga inte skrivit mycket om det på sistone, men icke! Jag kan stolt meddela att jag tränar fem dagar i veckan fortfarande. Japp. Igår var det cirkelträning. Och det är ett nytt program som är rena döden. Den är extremt jobbig och jag hade egentligen ingen lust att träna, men jag sparkade mig själv i rumpan och efteråt var det så härligt! Det är det verkligen värt slitet under den halvtimmen. Jag ska ju springa vårruset om ett par veckor också. Tänk, jag har betalat 180kr för att få springa :p

Jag funderar på att springa när jag är på semester i New York i sommar. Skulle gärna springa nåt välgörenhetslopp faktiskt. Så om ni har nåt tips på lopp i NY i sommar, hojta till!