fredag 21 maj 2010

Att se tillbaka

Visst är det konstigt att vissa saker etsar sig fast i minnet och vägrar försvinna? Medan mycket annat, som kanske varit mer nyttigt att minnas, faller i glömska. Det kanske finns en oklar anledning. Något som verkligen finns i mitt minne är min första tid i skolan. När jag gick på lågstadiet, ända fram till trean, hade jag en dust med en kille i klassen. Det började med att han retades ganska mycket. Jag hade rött hår och fräknar. Kan ni tänka! I början tog jag mest emot, men efter ett tag retade han gallfebern på mig. Vi rök ihop ett par gånger. Vi slogs. Vi tjafsade. Han var elak.
Det värsta var att vi i alla situationer stod i bokstavsordning. Och vi var alltid bredvid varandra. Alltid. Som bäddat för tråkigheter. Jag kommer så väl ihåg en gång, som egentligen inte handlar om bråket, när vi stod i kö i matsalen. På menyn stod det ärtsoppa. Jag hatade ärtsoppa! Mobbar-killen stod framför mig och lät mattanten sleva upp en enorm tallrik med ärtsoppa. När det sedan blev min tur sa jag till mattanten att jag ville ha "lite". Tanten trodde att jag sa "lika" och öste på hur mycket ärtsoppa som helst! Tragedi, eftersom man var tvungen att äta upp all mat man tagit på tallriken. Jag vågade inte säga nåt utan åt upp den där soppan samtidigt som jag kastade mördande blickar på mobbar-killen. Jag var arg som ett bi.
I mitten på trean flyttade vi till en annan "stad". Ja, snarare en by kan man väl säga. Nej, det var inte ens en by. Det var ett par hus ute på landet, så litet var stället. Jag bytte skola och gick vidare med mitt liv. Glad att slippa "idioten" i klassen.

Åren gick och jag började på gymnasiet. Under en av de första dagarna var jag tvungen att gå till rektorsexpeditionen av okänd anledning. Jag stod utanför ett av rummen och väntade på min tur när en kille kommer fram till mig.
- Heter du D?
- Eh, ja, det är jag det, sa jag nervöst. Det var en ganska söt kille som stod där framför mig. Klart man blir lite nervös när en sån vet ens namn!
- Men det är ju jag! fortsatte han och det visade sig att det var mobbar-killen från lågstadiet! Han var sig inte lik alls. Jag skulle aldrig känt igen honom på stan. Vi började prata i alla fall. Och ganska direkt kom vi in på gamla minnen. Han frågade varför jag bytt skola och jag svarade sanningsenligt, att det var för att vi flyttat till en annan stad. Det visade sig att han sedan trean trott att jag flyttat på grund av honom och att han varit taskig mot mig! I nästan tio år hade han gått och tänkt på det och känt sig som en skurk. Förhoppningsvis förhindrade det honom att börja reta någon annan :)
Efter den pratstunden blev vi skolvänner trots att han var en av de populäraste killarna i skolan. Det var ju inte direkt jag om man säger så :) Han behandlade mig med respekt, vi pratade i korridorerna och vi hade någon kurs tillsammans. Han var inte alls det monster som jag upplevt när jag gick i trean utan helt förändrad.


Jag antar att denna historia är viktig för mig eftersom jag så väl kommer ihåg honom från lågstadiet. Det finns så mycket som hände under de tre åren, men som jag glömt. Det var mitt första möte med skolvärlden - och inte direkt ett bra sådant. Dock fick det ett avslut i och med att vi pratade med varandra så många år efteråt och då kunde jag gå vidare. Finns det något liknande som ni minns clear as day? Något som ni aldrig glömmer?

4 kommentarer:

Saltistjejen sa...

Vad lustigt att ni plötsligt gick i samma skola. OCH vad BRA att han ändrat sig. jag tror att många som är så unga som man är i lågstadier kan bete sig väldigt illa mot andra barn utan att egentligen mena det. Med detta vill jag inte på något vis försvara mobbning eller så men barn är ofta väldigt grymma. Ibland medvetet ibland inte lika medvetet. Kanske hade han inte menat det hela så illa som du faktiskt kände det. Vad som var BRA var iallafall att han insåg vad han gjort. Så i hans fall verkar det ju ha varit något han reflekterat över när du flyttade. kanske han då först insåg HUR DU kunde upplevt situationen. Hur jobbig den var för dig.

Mrs Clapper sa...

Vilken rolig kommentar du lämnade till mig! Skrattade högt för mig själv här i soffan! :D

Och vilket bra inlägg här ovan, verkligen tänkvärt...

Trillingnöten sa...

Saltis: Ja, visst är det på det sättet! Barn ser inte saker på samma rationella sätt som vuxna. Det är ju bara så. Och mycket upplevs starkare när man är liten. Ens egen erfarenhetsvärld är så liten. Idag hade både han och jag agerat annorlunda :) Men så är vi också vuxna.

Mrs Clapper: :) Du bäddade lite för den :)

Marianne sa...

Så skönt att du fick ett avslut på det där! Tyvärr får väl de flesta inte det utan bär det med sig på ett negativt sätt. Vet du hur det har gått för honom som vuxen?

Jag hade glasögon, fick dem när jag var 6. Och på dagis var det en kille som var större och gick på fritis på samma ställe (?) som retade mig så mycket att jag kastade glasögonen i golvet och de gick sönder. Men han fick be om ursäkt och efter det blev jag faktiskt aldrig mer retad. Så jag hade inga problem med brillorna förrän jag blev tonåring och vägrade ha dem på mig. Halvblind som jag var : D

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...