torsdag 20 maj 2010

Att längta

Igår när jag kom hem efter jobbet var dottern och maken ute med trehjulingen. Ja, inte för att N cyklar själv direkt. Hon har inte fattat vitsen att själv använda pedalerna när man har små slavar som kan skjuta på :)
Jag hade inte sett henne sedan i måndags eftersom hon sov när jag kom hem från Vårruset igår kväll. Maken sa att hon hade hållt utkik vid dörren på tisdagen för att se om jag skulle komma hem nån gång. Oftast vet hon att det är jag som kommer redan innan jag sätter nyckeln i dörren. Jag hör henne tjuta till där inne och ljudet av små fötter som kommer springandes. Det värmer i mammahjärtat.
Igår hade jag alltså inte sett henne på nästan två dygn. När jag klev ur bilen och hade låst den såg jag att de båda var ute. När N fick syn på mig hoppade hon av cykeln och sprang till mig. Jag fick en snabb kram innan hon började dra med mig på äventyr. Hon gillar att ta tag i handen och dra med oss lite överallt om hon behöver hjälp eller någon att leka med. Nu ville hon visa trehjulingen.
Vi hamnade till slut på baksidan där det finns en sandlåda och en gunga. Det var fantastiskt väder så vi bestämde oss för att fortsätta vara ute en stund till. Men jag var tvungen att gå upp och lämna väska och byta om lite. Medan dottern, med hink och spade i högsta hugg, valsade mot sandlådan, gick jag upp och bytte om och kom tillbaka.
Maken sa att N hade vänt sig om för att försäkra sig om att vi följde efter henne, och sedan sett att jag inte var där, då hade hon börjat skrika högt av ilska. Hon blev väldigt glad att jag kom tillbaka :) Vi gungade och lekte i sanden en lång stund. N fick känna sand mellan tårna för första gången. Fast hon var en smula rädd till en början. Inga skor? Sand? Vad?

En fantastisk hemkomst igår alltså. Att komma hem från jobbet efter en lång dag är det bästa som finns. Att få krama sin dotter och pussa sin man känns då som en belöning efter allt slit. Det är den absolut bästa stunden på dagen och något jag ofta tänker på, på dagen. Speciellt när det är träligt på jobbet. Då räcker det med en tanke på vad som sker när jag väl kommer hem för att det ska kännas bättre och man står ut en stund till. Man får lite extra tålamod och styrka. Det kan verkligen behövas emellanåt :) 

Kärlek, kärlek, kärlek :) Jag skulle satt in en bild på min make också, men jag ska få ett godkännande först :)

3 kommentarer:

Saltistjejen sa...

Å vad härligt!!!! Visst är det fantastiskt hur mycket kärlek man kan känna! Och jag tycker helt klart att just familjelivet är A och O för att få en på fötter igen. Eller stjälpa omkull en. Visst jobbet är viktigt också. För att jag sak må bra. men det är ändå en annan typ av känsla. Den går inte lika djupt.
Det enda jag tycker är jobbigt för tillfället är att lilla E är sååååååå mammig. Det tar faktistk på energin måste jag säga. Det är supermysigt att umgås med henne men inte HEEEELA tiden. Att inte kunna röra sig hemma kan vara jättejobbigt. Jag får inte ens gå på toa utan att hon ska följa med eller så står hon och gråter och skriker o bankar på toadörren. Lite jobbigt.... Men det är väl en fas. Som så mycket annat...! ;-)
Ska bli kul att träffas i sommar och få träffa din lilla busegos!
:-)
Kram!!

Trillingnöten sa...

Saltis: Ja, visst är det fantastiskt? Att kärleken kan vara så stark :) Det där med Mammighet är jobbigt. Att det går i ett och att man aldrig kan slappna av. N kan också bli så när jag jobbat mycket och hon saknat mig. Men som du sa, det är en fas som går över så småningom :) Som tur är :) Det ska verkligen bli kul att träffas!! Det ska bli kul att se hur våra små busar går ihop också :) Kram på dig!

Marianne sa...

Hon är så söt din lilla dotter! Hur gammal är hon? Inte konstigt att du längtar efter den stunden varje dag!

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...