Igår efter träningen, när jag skulle stänga och låsa dörren om mitt löpband, fick jag en smärre panikattack. Ni som läst ett tag vet att jag är sjukligt rädd för myror. Jag menar det: sjukligt. När vi var på excursion på mellanstadiet skulle vi titta å myrstackar. Det slutade med att jag sprang som om jag hade eld i baken genom skogen. Jag var rädd att fötterna skulle vara för länge på marken, tillräckligt länge för att en myra skulle lyckas krypa upp på skon och hålla sig kvar där för att sen fortsätta sin väg uppför byxorna. Eller ännu värre: benet!
I New York svämmade köket över av myror varje sommar och jag blev kanske lite härdad, men jag vågade knappt ta något som legat på bänken med risk för myror. Speciellt efter DEN STORA SKRÄCKNATTEN. Jag var lite sugen på nåt gott så jag gick in i köket och fick syn på pitabröd som låg framme. Gott, tänkte jag, och snabbade på mina steg. Jag lyfte upp påsen och tog en bit pitabröd. När jag sedan förde den till munnen ser jag liksom i ögonvrån en svart sak som rör sig på brödet jag ska stoppa i munnen, men hjärnan arbetar alldeles för långsamt. Innan jag vet ordet av har jag biten med en MYRA på i munnen! Panik! Jag spottar och fräser och svär och springer omkring i köket. Lyckligtvis får jag ut biten, men efter det kollade jag både en och två gånger innan jag stoppade nåt i munnen.
Igår kväll efter träningen, låste jag dörren in till träningsrummet. Men när jag precis stoppar in nyckeln i låset ser jag en hel rad myror som springer omkring precis vid låset. Jag inser att om de kan vara på dörren och härja kan de minsann också finnas på golvet. Och jag har inte ens strumpor! Jag låser dörren kvickt och tittar ned på golvet. Mycket riktigt irrar det omkring tusentals myror. Typ. Jag ser mina skor vid ytterdörren och ber till en högre makt att de ska vara förskonade från myror i alla fall. Men när jag kommer det ser jag att det finns myror som går omkring bredvid skorna. Jag blir tvungen att steppa som sjutton (för att myrorna inte ska kunna hugga tag i mig) samtidigt som jag försökte att plocka upp skorna. Till slut lyckas jag och spurtar ut genom dörren med skorna i högsta hugg. Givetvis skakar jag av skorna som en galning utanför innan jag sätter på mig dem. Jag vill inte riskera en myrattack!
Fy, det var ett alldeles för stressigt avslut på den träningen kan jag tala om. Nästa gång tar jag med mig nåt myrsprej. Eller maken.
(Jag tänkte sätta en bild på em nyra här men jag skulle aldrig palla att se skiten senare. Så no myra här inte. )
tisdag 25 maj 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Haha USCH! Jag vill minnas att jag åt en och annan myra när jag var liten, frivilligt då, så hellre en myra än en mal ;) Förstår om du tappade aptiten efter den tuggan...
Sv: Ja gymma är kul. Har tidigare gått på Nautilus, men det här gymmet ligger närmare hemmet. Så skönt att bara kunna springa dit lite snabbt. Ska bli skönt att komma igång och träna igen.
/Sara (fokuserad.net)
haha, är du säker på att vi inte är hemliga tvillingar?
alla mobbar mig för min myrrädsla och ingen förstår mig. jag var aldeles ensam och rädd...tills jag fann dig! haha :P
Mrs Clapper: Hahaha! Ja frågan återstår för mig, mal eller myra? Jag kanske väljer myra. Men bara kanske :)
My: Men gud! Är det du? :p Skilda världar all over again liksom! Hur har du haft det? Jobbigt kan jag förstå, med all mobbning. Samma sak här :)
Jag ska INTE berätta om diverse myräventyr här i Kairo. Du hade svimmat och behövt dropp. : )
Skicka en kommentar