Spöööööklig måndag med en lista

Den här veckan är så skön! Jobbar två dagar och slutar dessutom tidigare idag eftersom morgondagen blir extra lång. Jag är kontaktperson för massor av projekt på skolan och imorgon har de lagt in ett möte på eftermiddagen. Först lät det trevligt och väldigt löst. "Kom de som är intresserade" ungefär. Sista meningen innan avslut var "Mötet är obligatoriskt". Vad gör man?
Ikväll ska vi fira lite Halloweenmys. Vi brukar inte gå Trick or Treat (förutom första året då vi Trick or Treatade Ns mormor) här eftersom det är sån förvirring på när och var och hur. Vissa av mina läsare har förfasats över att folk går när som helst, och det kan jag förstå : ) Samtidigt har jag själv inget emot det, bara jag är förberedd med godis! Tyvärr kommer det inga barn till lägenheter. Vi är diskriminerade. I och för sig brukade jag heller inte gå till exempel påskkärring i lägenhetshus, bara villor och sånt. Trist! Jag vill ha besök!

Ikväll bjuder vi på:
- fyllda orangea paprikor (med utskurna ögon och mun som en pumpa)
- fingertortillas (korv, tortillabröd, ketchup, mandelflarn)
- ögonglober (mozzarellaozt med oliver)
- spöken (potatis i ugn. När de kallnat brer man på philadelphiaost och gör hål för ögon och mun)
- spindlar ( som efterrätt. Vet ännu inte hur jag ska göra dem. Finns flera sätt!)
Och så karvar vi pumpa så klart! Kanske blir pumpapaj nån dag. Det är riktigt gott.

Idag är det måndag och jag är glad för att:

• jag jobbar två dagar denna vecka. Det är liksom ingenting.
• på onsdag ska jag träffa en "gammal" vän som jag stötte på för några månader sen bara så där! Ett galet sammanträffande efter tio år! Ska bli superkul!
• jag är back on track med träning och mat och det känns helt fantastiskt!
• det är Halloween idag och det är roligt. Dessutom är maken hemma det här året. Härliga tider!
• fiskbilen står på torget på onsdag och då måste vi köpa lite rökt lax
• jag har en underbar familj som alltid stöttar mig och älskar mig. No matter what!

Ha en fin måndag!

Just nu...

- är klockan 06.30 och jag har varit uppe en halvtimme. Nedrans vintertid. I och för sig får jag ännu en timme av helgen att njuta av och då passar jag på att kika på "Så mycket bättre" på datorn.
- är jag glad för att det var så roligt igår. Bion var en riktig succeé och N njöt av att titta på Nalle Puh (som är lika rolig för vuxna som för barn) och käka popcorn. The full experience liksom.
- finns det fortfarande ingen snö på marken och det är jag tacksam för. Igår ringde vi svärmor och svägerskan i New York och där snöade det! I oktober! What? Jordens undergång?
- är jag lite förvånad eftersom jag läste att jordens befolkning närmar sig 7 miljarder. Det är så svårt att föreställa sig så många människor. Och ju fler vi blir desto fler kommer att tillkomma...Läskigt. Jag gillar människor, men tänker också på de problem som uppstår. Hur kommer det att gå?
- funderar jag på Halloween som vi ska fira hemma imorgon eftermiddag/kväll. N får klä ut sig till Pippi. Vi har kvar kostymen från förra året. Då var den lite stor och vi hann inte fira så mycket eftersom hon blev sjuk. I år ska vi "slå på stort" och göra lite läskig mat, klä ut oss och mysa med lite pumpakarvning. Det korrekta datumet att fira är 31 oktober varje år. För er som undrar :) Sverige har inte superkoll och det blir förvirrande om det är på All Helgona man ska fira eller helgen före eller hur det nu blir. Infaller 31 oktober på en veckodag kan det bli krångligt.
Det roligaste jag var med om var Halloween första året jag bodde i New York . Då var jag på Halloweenparad downtown på kvällen. Massor med utklädda folk med de mest fantastiska kostymer och sminkningar som gick tillsammans. Grymt roligt!
- funderar jag på frukost. Det låter gott så jag tror nog att det blir lite sånt nu!

N förra året. Febrig och på dåligt humör. I år blir det bättre!

I valet och kvalet så blev det valet? What?

Min bloggvärld utökas hela tiden. Några av er visste redan att jag har en matblogg också. Matblogg och matblogg. Jag uppdaterar mer eller mindre sällan. Ibland kan jag få värsta fnattet och lägga in fem recept på en gång. Igår lade jag in min fantastiska morotskaka (följ receptet till punkt och pricka och  jag lovar guld och gröna skogar samt magont för du kan inte sluta äta den) till exempel. I veckan kommer lite annat också. Jag har väl haft den mer som en kom-ihåg för mig själv. Det finns mycket man lagar och sen glömmer man bort var receptet finns eller ATT man ens lagade det. Så dåligt minne har jag.


I morse stod jag i valet och kvalet nu när min nya utmaning satt igång. Ska jag fortsätta uppdatera på min speciella sida på denna blogg ELLER skapa en ny träningsblogg enkom för detta? Har jag tid med TRE bloggar? Jag uppdaterar ju ändå sidan med utmaningen varje dag. Då kan jag lika gärna ha en blogg att uppdatera det på. Mindre grötigt plus att man kan kommentera under varje inlägg. På sidorna här på bloggen kan man ju inte kommentera alls.
Så jag introducerar min tredje blogg i Trillingnötens imperium: trillislifeinprogress.blogspot.com (TACK Malin-Charlotta för smeknamnet som kom väl till pass nu!). Och passar det inte bra med TRE bloggar eftersom mitt namn är TRILLINGnöten? Tre nötter till priset av en? Jag är lördagssvamlig verkar det som. Att jag utökar mitt bloggimperium stiger mig tydligen åt huvudet.
Well, ni som är intresserade av träning och hälsa, ni får gärna kika in där. Jag uppdaterar nog lite oftare där med inspiration och sånt, än här inne där standarden är ett inlägg om dagen. Här känns det bättre tycker jag. På träningen och hälsa händer det saker hela tiden.

Idag är det också premiär på andra sätt. Vi ska gå på bio för första gången med dottern! Jag och maken är ju riktiga biofantaster (i alla fall innan vi blev föräldrar. Nu finns det inte lika mycket tid till detta.) och det har blivit dags att introducera dottern. Preimärfilmen blir "Nalle Puhs film: Nya äventyr i Sjumilaskogen" som visas på stora biografen i storstan. Det blir popcorn och hela faderullan. Det ska bli spännande!

Jag är en riktig häxa

Det är fruktansvärt roligt att jobba med barn ibland. Till exempel när de upptäcker nåt alldeles nytt som för en annan är ganska självklart. Igår på lunchen i skolan kom en tjej i trean fram till mig med smörpaketet. Hon kunde inte få upp locket ordentligt. Hon slet och drog i det där locket så det stod härligan till. Det var inte första gången jag hjälpte henne, men den här gången gjorde jag det långsamt och verkligen tog mig tid att visa den där lilla flärpen som finns och hur man får upp locket. Jag trodde ju att hon redan visste hur det låg till med den saken. Flickan sken upp som en sol och nästan flög fram till kompisarnas bord på andra sidan matsalen och visade och förklarade på arabiska hur jag hade gjort som om det var världens bästa uppfinning. Alla vänner suckade och "oooade" och tyckte det var så fantastiskt! Jag hade liksom aldrig tänkt på att de inte sett att det fanns ett hörn att dra i för att locket skulle kunne öppnas utan problem.

Idag är det också Halloweenfirande på skolan. Varje dag i nästan två månader har jag fått frågan om NÄR detta firande ska äga rum. Imorgon? Nästa vecka? Igår? Har jag missat det nu när jag varit sjuk? Är det om tre veckor ? NÄR?!? Och att äntligen igår kunna påminna dem om att det är IMORGON kändes väldigt roligt och härligt. Jag själv brukar också ibland "klä ut mig". För två år sen var jag häxa. Det betyder att jag satte på mig en häxhatt och en långkjol. Jag tillverkade ett halsband med en plastig spindel. Förra året hann jag liksom inte tänka ut nåt så jag hävdade att jag var vampyr. Jag tror ingen gick på det, men jag tänkte att med min hudfärg, som är praktiskt taget alldeles vit (som en vampyr) skulle det passera för godkänt. I år har jag tänkt till lite. Jag ska vara häxa. Ni ser! Fantasin flödar! Denna gången har jag också införskaffat en lösnäsa och lite teatersmink. Och hatten är ju kvar. För att vara ärlig skulle det vara roligt att tänka ut nåt riktigt bra. Samtidigt har jag fullt upp med att planera annat att jag inte hinner andas på jobbet ens. Nästa år kanske jag ska vara mumie. Verkar lätt. Linda in mig lite i bandage och så vips. Ja, för sjutton. Så får det bli.

Nån som vet om "teatersmink" från typ Coop kan åstadkomma detta? Bild lånad. 

ps. TACK alla fantastiska människor för de fina kommentarerna igår! Ni är underbara!!

Mod och inspiration

Den gångna veckan har varit lite upp och ned. Min utmaning har slutat, en ny ska påbörjas, jag hade en riktig frossarhelg med lite matångest på det, förkylningshelvete har övermannat mig (dricker echineagard, men har ont i halsen, nada träning alltså. Inte ens yoga.), en supertrist mat-tisdag med "återfall" efter helgen och lite motivationsbrist. Det kanske blir så när man jobbat så hårt under en utmaning och kommit ut "on top"? Nya mål som ska sättas, nya krafter som ska samlas inför en ny utmaning och förändringar man vill göra. För en gångs skull har jag lite svårt med inspiration och motivation. Det är liksom lite mycket på en gång. Så igår beslutade jag mig för att skapa en inspirationsbok. Jag hittade en gammal anteckingsbok på jobbet som jag nu ska förvandla. På internet sökte jag efter inspirerande citat som jag skrev ut, bilder på starka, fina kvinnor vars magar jag skulle kunna slå ner nån för att få (eller i alla fall springa på gymmet några extra gånger, mindre våldsamt kan jag tycka)...Sen tänkte jag ett steg längre. Det är ju inte alltid bara det fysiska man vill förändra, utan även insidan. Bli en bättre människa som det heter. Jag skulle må bra av att sluta stressa så mycket, att njuta mer av nuet (och inte se FÖR mycket bakåt eller framåt hela tiden), att sluta oroa mig för så mycket som jag inte kan göra nåt åt, att ha ett bättre temperament, bli vänligare ot människor...ja, ni fattar. Det finns en hel del att jobba på. Jag kommer inte att vara sysslolös. Så nu kommer boken istället att ha flera kapitel med olika slags inspiration. Det känns riktigt bra.

Den bästa inspirationen jag fann igår och som passade mig riktigt bra var denna:

För visst är det så? Många siktar mot stjärnorna, tar riktigt med sats, lyfter, flyger högt, kämpar i motvinden och stormen. De flesta faller kanske på första försöket. Därefter finns det en skillnad på de människor som ligger kvar och sprattlar på marken och de som reser sig, borstar av sig dammet och tar sats igen. Och gör det igen. Och sen igen. DET är mod och det är DET som leder till framgång inom vad som helst. 

Efter den här veckan är det jag. Vem vill du vara?

I mitt eget Wordfeud vinner jag varje gång

Jag äger ingen sån där fancy Ajfån eller så. Jag tyckte jag var himla cool när jag köpte min telefon med en touchscreen för två år sen. Nu inser jag att jag är helt ute. Totalt ocool. Nu finns ju liksom Ajfån 397 ute eller nåt sånt och jag har fortfarande Samsung nånting. Fast med touch. Supercoolt i min värld. För två år sen. I alla fall har jag fått vara med och se på när ANDRA spelar till exempel Wordfeud. Verkar som ett roligt spel. Eftersom jag inte har en sån däringa mackapär får jag improvisera och har blivit helt besatt av min egen version av spelet; "Gissa - Ordet - På - Registreringsskylten - På - Bilen - Du - Möter (eller kör bakom)". Jag kör så himla mycket bil att det nästan blir tråkigt ibland. Därför hände det sig att jag började kika på bokstäverna på registreringsskyltarna på bilar runt om mig och började helt osökt att tänka på ord som detta kunde vara förkortningar på. NTN blev Nintendo, EMC blev Emancipation, JGA blev Jugar (spanska för spelar) unt så weiter. Ju längre ord desto bättre poäng. Och i brist på svenska ord får jag använda engelska och andra språk jag kan, men det måste vara rättstavat. 
Det har gått så långt att jag inte kan sluta. Jag har blivit beroende och kikar på varenda skylt jag kan hitta. Det går inte att stänga av. Och man behöver ju inte ens ha en annan spelare eller gå ut online på en telefon. Det finns liksom där hela tiden. Så himla praktiskt! Back to basic liksom. Skippa Wordfeud nu och börja med "Gissa - Ordet - På - Registreringsskylten - På - Bilen - Du - Möter (eller kör bakom)" istället!

Bild lånad.

Små lätta moln

Igår när jag for till jobbet var det som att åka bil i ett moln. Jag kunde inte ens se tio meter framför bilen stundvis. Jag måste erkänna att det var en smula läskigt att köra. Vad som helst skulle kunna dyka upp mitt framför bilen och jag skulle inte haft en chans att väja. Eller jo, men ner i diket eller in i en annan bil. Tur var att det inte alls var mycket trafik ute, trots att jag var en aning försenad. Detta med ny frisyr innebär också en helt annan morgonrutin. Jag är tyvärr inte begåvad med rakt och platt hår, utan mitt hår gillar att bli lite lockigt och bångstyrigt. Minus med frisyren alltså. Tills vidare vill jag platta håret (sen kanske jag blir modigare och duktigare och ger mig på lite andra saker också med håret) och igår tog det en bra stund att få ordning på burret. Inte nog med det, jag lyckades också med bedriften att slå ut säkringen i halva lägenheten. Leta fram en ny säkring och ordna i mörkret och sen flytta plattången till ett säkrare ställe med mindre el i användning. Och den nya plattången är inte den bästa heller. Den kommer liksom aldrig upp i värme ordentligt. Igår kväll testade jag min gamla hederliga plattång som visade sig fungera bra mycket bättre. Den får ta över jobbet istället. Jag sparkar den nya tången.

Fast det var ju inte det som jag skulle skriva om egentligen, utan om att köra bil och att egentligen vilja åka tåg. Jag bor väldigt nära tågstationen. Det tar inte ens fem minuter att gå dit. Tågtiderna är hyfsade och jag skulle lätt kunna åka tåg till jobbet och komma i tid utan problem. Speciellt en dag som igår när det inte är så roligt att köra, eller på vintern när det är ruskigt halt och massa snö. Det skulle rent ut sagt vara väldigt skönt att åka tåg. MEN det går inte att lita på tågen. Man vet liksom inte om de kommer att gå eller inte och istället för att ha en lugn resa blir det stress för att man inte vet när man kommer till jobbet eller OM man ens gör det. Jag har åkt tillräckligt med tåg när bilen pajat lite då och då. Nästan 100% av dessa gånger (speciellt på vintern) har något hänt så att det blivit förseningar, inställda tåg eller annat. Så kan man inte ha det. Arbetsplatser i Jobbstaden, dit jag pendlar, hade till och med räknat ut hur många miljoner de hade förlorat under förra vintern eftersom deras medarbetare hade blivit försenade eller varit tvungna att gå tidigare för att vara säker på att ens komma hem på kvällen. Det är galet! Jag beundrar folk som vågar sig på att pendla med tåg på heltid. Jag blir galen av att bara åka nån vecka i streck då och då.

Så där. Dagens gnäll är avklarat. Dags att ta tag i frukost och jobb. Har blitt förkyld dessutom och mår inte prima ballerina direkt. Mycket te, alvedon och halstabletter ska nog ta mig igenom dagen och veckan! Häpp!

Idag är det måndag....

Idag är det måndag och jag är glad för att:

• det ligger en fantastisk helg bakom oss. Helt underbart slapp och skön och härlig. 
• det är drygt en vecka kvar till lite ledigt. Höstlovet ligger alldeles runt knuten. Visserligen är är det lite jobb som väntar, men två-tre extra dagar ledigt är i alla fall inte helt fel.
• jag fick så fina kommentarer på min nya frisyr! TACK! Jag är mycket nöjd med den. Få se vad de säger på jobbet idag...
• i helgen börjar "Så mycket bättre" igen. Jag hoppas att den här säsongen blir lika bra som den första! 
• det är första advent om några veckor. Dags att börja planera det också! Life is good.
• morotskakan jag bakade blev världens godaste. Jag lovar att dela med mig av receptet!
• jag har utarbetat mål inför min nästa utmaning. Den startar i helgen och mer info kommer på min träningssida idag eller imorgon för de intresserade.
• jag har en underbart fantastisk och härlig make och dotter som förgyller min tillvaro enormt!

Ett litet råd på vägen bara. Det är ju måndag after all och misstag kan hända.

The event

Gårdagen bjöd på spänning och relativt god mat. Det "stora" jag skulle göra var "tyvärr" inte att byta jobb eller peta rektorn (även om det skulle varit fantastiskt roligt! Ser fram emot den dagen!) som Monica gissade på, utan lite mindre drastiskt för en utomstående. Jag har ju pratat länge om att klippa håret och igår var det äntligen dags! Tanken hade fått mogna ett par månader och nu kändes det helt rätt. 

Mitt hår hade blivit ganska långt, sträckte ända ned till mitten på ryggen då det var utsläppt. Ändå är det ju så att det inte blir mycket gjort med trasslet. Jag brukade växla mellan två flätor, en fläta och en hårklämma. Typ. En gång då och då plattade jag håret och hade det utsläppt, men när man jobbar med små barn är det liksom lite i vägen. Jag får hår överallt, i munnen, ögonen och på vintern blir det så där elektriskt och drygt. Så jag stod i valet och kvalet, Behålla? Klippa? Och HUR kort skulle det få bli? Jag var lite sugen på väldigt kortklippt eller lite mellan. Så allvarlig var jag att jag till och med skrev ut bilder från internet på hårfrisyer jag kunde tänka mig och tog med till frisören! Har aldrig hänt tidigare, men nu var det ett stort beslut.

Frisörskan var mycket hjälpsam och klippte och skulle sen platta håret och klippa till lite mer. När hon plattat klart och skulle sätta igång med lite mer klippning ursäktade hon sig plötsligt och sprang iväg ut i personalrummet. Sa nåt om att det hänt en olycka. Jag satt kvar och fattade ingenting. Efter några minuter kom hon tillbaka med ett betryckt ansiktsuttryck och sa att hon inte kunde fortsätta. Hon sa att hon var gravid och hon hade fått en blödning. Givetvis var hon mycket illa berörd och väldigt uppjagad stackaren. Vi fick ett hastigt avslut och hon sa att jag fick komma tillbaka i veckan om jag inte var riktigt nöjd så klart. Nu hoppas jag mer att frisörskan mår bra och att bebisen är okej...Lite väl dramatiskt hårklipp kan jag tycka.

Resultatet? Här får ni det!

Givetvis är vi klädda så här varje dag när vi går till jobb och förskola. Om ni trodde annat menar jag!

Kvällen blev sen lyckad med spansk tapas. Inte lika gott och spännande som vi trott, men det var en mysig restaurang och vi hade mycket trevligt. Det är inte ofta det blir utgång så det var fantastiskt roligt! Det godaste vi åt var dadlar inlindade i serranoskinka, lite lätt brynta. Det var ruskigt gott och något vi nog ska prova på hemma nån gång. Impa på några matbesökare kanske!

Idag blir det dans med dottern och lite mer soffhäng. Städningen får nog vänta till i veckan. Det känns så! Trevlig söndag!

Som jag sett fram emot denna lördag

Joy! Jag har nu avslutat in formtopp för denna gång ( kommer säkerligen tillbaka). Jag har uppdaterat sidan också för er som är intresserade. Dessutom ska vi idag gå ut och fira bröllopsdag på restaurang i storstan. Klä upp sig, äta god mat och ha det mysigt. Det är verkligen inte varje dag som det händer! Lite champagne när vi kommer hem och jag har lovat att baka morotskaka idag med glasyr. Rena rama lyxen för mig som haft godisstopp så länge.
Plus en annan liten sak som jag meddelar imorgon. Jag hoppas verkligen att det blir riktigt bra! Lite nervös är jag minsann, ett stort steg för mig kan jag tala om. Gah!
Nu ska jag göra lyxfrukost med amerikanska pannkakor och rostat bröd. Som jag har längtat!
Lördag mina vänner! Kicka igång!

Snart i mitt kök. Bild lånad. For now.

Att bo granne med en hejarklack

Nyligen flyttade grannen ovanpå oss ut. Det var en lugn familj. En kvinna yngre medelåldern och hennes tonårsdotter. Alldeles lagom människor. Så flyttade de ut och in kom en lite vildare familj. Några barn, små pojkar, en mamma och en pappa, samt en mindre hejarklack. Barnen springer gärna fram till tio på kvällen och de är mycket svåra att få att sova. Det vet vi, för många kvällar gråter minst en av dem i flera timmar. Jag vågar inte ens tänka på vad vår granne under oss tänker när vi springer. I och för sig är det sällan rörigt hos oss efter klockan 19.00. Förutom när jag bestämmer mig för att hoppa runt och träna, men då är jag klar till åtta i alla fall.
Sen har vi märkt att familjen har en mystisk hejarklack boende hos sig. Oftare och oftare, på kvällar och helger, hör vi plötsliga, höga och ljudliga  "JA! YES!WOOOO!" (ska föreställa hejarklacksljud) från ett gäng manliga hejarklackare. Första gången funderade vi lite på vilken match de kunde tänkas titta på och hittade nån fotbollsmatch som kunde vart av intresse. Numera är det svårt. Det verkar som de tittar på varenda match i varenda sport i hela världen, så ofta sitter de och tittar på matcher (om det nu ÄR det de hejar på). Jag är lite nyfiken på vilka de här människorna är och hur det kommer sig att de skriker till då och då...Vad är det de hejar på? Och bor de med grannarna? Eller besöker de bara? Mystiken bara växer och växer. Jag misstänker att det är olagligt att borra hål i golvet och installera en kamera i smyg...

Fredag mina vänner! Min sista formtoppsdag till råga på allt. Nya utmaningar väntar nästa vecka så klart, men i helgen tar jag ledigt från träning och allt. Kroppen behöver en liten vila för att orka vidare och bli starkare.
Ha en fin fredag!

Firar!

Idag har vi vår bröllopsdag! Fyra år har gått sedan vi gifte oss. Det känns nästan som igår, trots att vi varit med om så mycket tillsammans...
Idag ska jag fira att jag har världens bästa man (och så klart firar maken min att han har världen bästa fru!) och att vi är ett fantastiskt par tillsammans! Kärleken hyllas ända fram till söndag. Äsch, vi firar varje dag året runt på olika sätt; "Den vardagliga kärleken" (ni vet, Maria Wine).

Here is your song of the week sweetie:

Terminator - moi?

Häromveckan kom vi tillbaka till jobbet efter en helg och när jag skulle spola vatten i kranen i vårt personalkök bolmade det bananflugor nånstans från diskhon. Åh, vad jag hatar bananflugor! Jag tror att de kan ha kommit av att det stod en hink med rutten frukt ovanpå kylskåpet. Jag hade sett den där hinken i flera veckor, men trott att den var tom. Eftersom jag är ganska kort i rocken har jag liksom inte sett att det varit nån frukt där i alls. Jag tog ned den när jag såg en liten äcklig bananfluga cirkulera runt den och såg att den var fylld med rutten/halvrutten frukt. Superäckligt. Tydligen sprids de där rackarns flugorna som pesten för plötsligt var det lite som en invasion vid diskhon. Som om de var ute efter världsherravälde, med start på vår skola.
Eftersom jag är ett geni, trots att ingen annan vill inse det ännu, såg jag till att ta fram det tunga artilleriet på en gång. Ett tricks jag lärde mig för flera år sen (från en sån där "tanttidning") och som fungerar. En skål med vatten och vinäger samt en droppe diskmedel (för att få bort ytspänningen) blir som en dödlig cocktail. Fram med den och jag lovar, de dör som flugor (get me? hahaha....schaisse. Onsdag morgon och humorn strålar redan, Hur ska denna dag sluta?). Bananflugorna luras dit av lukten, vill lägga sina små vidriga ägg i vattnet för att de tror att det är rutten frukt och så vips! drunknar idioterna. De tar sig vatten över huvud så att säga.
Jag blev skolans hjälte, till och med jordens räddare över en dag! Arnold kan slänga sig i väggen. Han var dessutom bara Terminator på film. I am for real.

Jag tror det är dags att göra frukost nu. Det här med taking over the world börjar stiga mig åt huvudet nu...

Död åt flugorna! (Bild lånad)

Revolt

Äntligen fick jag ett härligt sms från mitt bibliotek: "Du har en bok att hämta. Titel: Revolt". Det är sista delen i Hungerspelen av Suzanne Collins. Böcker som jag håller på att läser hopar sig. Jag påbörjade "Moment 22" som är bra, men den är lång och den går långsamt framåt av någon anledning. Sedan fick jag meddelande från biblioteket förra veckan att "Munken som sålde sin ferrari" hade kommit in och den var jag ju tvungen att börja läsa då den ska tillbaka /Moment 22 är ju liksom min, den kan jag läsa på i flera år/. Och igår fick jag "Revolt" som jag väntat på i tre månader. Den måste jag ju också läsa snabbt så jag började på den igår. Tre böcker på nattduksbordet alltså. Oftast är jag en sån person som läser en åt gången, men när man har en bok som "Moment 22" vill man gärna mixa upp det lite ibland, med nåt mer lättsmält så att säga. Fast tre böcker är nog att ta i faktiskt. 

Plus att jag har en annan bok på jobbet som jag försöker läsa ut innan den ska tillbaka och som jag lånat om typ tre gånger nu "Världens bästa fröken" som handlar om vad som krävs för att bli en bra pedagog/lärare...Mycket intressant, men så finns det inte massor med tid att läsa på jobbet heller och därför tar den tid. Jag har sagt det förr, snart får jag säga upp mig och ta läsandet till en ny nivå - heltidsnivån. 

Bild lånad

Måndag hela veckan lååååång

Knappt hinner helgen börja förrän det är måndag och knappt hinner veckan börja förrän det är fredag. Man hinner ingenting. Om bara två veckor är det liksom höstlov. När fasiken försvann alla de här veckorna av terminen?

Igår var jag och maken på dotterns dansuppvisning. De fem lektionerna är över och de små barnen skulle visa vad de lärt sig. N var så duktig! Och hon var så stolt över att vi kom och tittade på henne! Förra året var hon mycket mindre och jag fick vara med under varje lektion. Nu har hon varit 40 minuter själv och dansat varje söndag. Stora tjejen! Lyckligtvis kommer det att bli en fortsättning sa dansinstruktören. Det kan inte vara lätt att instruera dans till ett gäng 4-6 åringar som springer runt. Cred till instruktören!

Idag är det måndag (igen!) och jag är glad för att:

• jag fick se dotterns fina dansuppvisning i söndags
• för att det inte är snö ännu, "bara" kallare och lite frost
• vi har studiedag imorgon då i alla fall halva dagen kan gå åt till att göra klart lite arbete
• nu går jag in i sista veckan av formtoppen
• det dessutom är vår bröllopsdagsvecka! På torsdag har vi varit gifta i fyra år och vi ska fira i helgen...
• det snart är Halloween. Jag älskar verkligen spöktemat och bryr mig inte om de tråkmänniskor som säger att "All helgona är bara till för att hedra de döda"...Man kan väl göra båda? :)
• jag fick en tid hos hudläkaren - på nästa studiedag! Då slipper jag ordna med planering för vikarie etc. Topp, topp!
• jag har en alldeles underbar make som står ut med alla mina egenheter och min lilla dotter som är så fantastiskt underbar!

The Balkan girls they like to party

Tro det eller ej, men igår kväll var jag på partaj. Det är verkligen inte nåt som händer väldigt ofta, jag börjar bli för gammal. En kollega fyllde trettio i veckan och bjöd in på stor fest och jag bestämde mig för att gå. Egentligen hade jag ingen större lust, lusten var större för två månader sen när hon gav mig inbjudningskortet. Jag hade lovat att gå så jag gick i alla fall. Det brukar bli roligt när man väl är där. Och det blev det.
Min kollega är från Serbien, liksom de flesta av hennes vänner och så klart hennes familj och man och sånt. Därför var festen väldigt, vad ska man säga, Serbisk!
Tjejerna hade alla mycket korta klänningar och skyhöga klackar och massor med smink. Vid vårt bord satt vår udda samling av människor från vårt arbete. Två medelålders muslimer med slöja, en 50-årig svensk med make och barn, en karltokig nästanpensionär, en afrikan och så jag. Typ. På det serbisk musik. Ett band spelade lite och nån sjöng. Jag passade på att dansa sån där serbisk ringdans. Ni vet när tjejerna står i mitten, håller händerna och gör steg. Och jag var lost. Jag har liksom koordination som en snigel. Jag stod nästan längst fram och kämpade som en idiot med att se logiken i stegen. Till slut ryckte min väns svägerska in och visade mig. Då gick det mycket bättre, trots att jag var tvungen att titta ned på fötterna hela tiden för att inte förlora takten. Sedan skulle armarna med lite också, men det var nästan omöjligt. Till sist tröttnade de som stod först och försvann och där stod jag och skulle leda ledet och tappade bort mig totalt, förvirringen som uppstod var monumental. Fötterna rörde sig åt alla möjliga håll och paniken växte. Min väninna kom snart till min räddning tack och lov!
Det var en riktigt intressant och trevligt kväll med många nya intryck, god mat och annorlunda musik.

På väg till festen lyssnade jag på musik på min mobil (stereon i bilen funkar inte så klart). Och plötsligt kom en låt som kastade mig tillbaka nästan 20 år i tiden, till mellanstadiedisconas era i början på 1990-talet.



"No limit" var väldigt populär liksom denna pärla:



Tänk att jag kan tänka på detta som i "min ungdom"! Nästan tjugo år sen och mellanstadiediscona var det mest spännande som kunde hända. Man bara längtade till nästa disco och planerade månader i förväg. Vad som skulle planeras vet jag inte. Vi hade typ samma kläder på oss, gick med samma personer och lyssnade på samma musik...Det var roligt att ha nåt att se fram emot i alla fall. Och efteråt var discot det stora samtalsämnet i flera veckor i skolan....

Ha en fin söndag!

"Faraos Förbannelse" och "Solbarnet"

Jag beslutade mig för att äntligen läsa några böcker av mina fina bloggvänner Kim Kimselius och Monika Häägg. Jag har läst deras bloggar länge och har velat läsa deras böcker också. På biblioteket hemma på min gata i stan fanns inte böckerna. Så fick jag en plötslig uppenbarelse att de kanske kunde finnas på det mycket större biblioteket i jobbstaden och mycket riktigt! Jag fann några stycken som jag lånade på stört.
Jag lånade "Solbarnet" av Monika och sedan "Faraos förbannelse" av Kim. Nu har jag läst båda och gillade verkligen. Det hade varit fantastiskt om dessa författare funnits när jag var yngre, jag hade slukat alla böcker i ett nafs. 

"Solbarnet" av Monika Häägg handlar om flickan Fry som lever under bronsåldern och som blir falskt anklagad för stöld och ska offras. Det är en riktig härva som nystas upp för läsaren under bokens gång. Historiska böcker kräver väldigt mycket efterforskning och det märks att Monika verkligen gjort ett grundligt jobb! Jag är inte väldigt insatt i Bronsåldern och jag fick lära mig en hel del. Det gillar jag verkligen! En väldigt bra bok som jag varmt rekommenderar. Jag kommer absolut att läsa fortsättningarna om flickan Frys äventyr (jag vann ju en av de efterföljande böckerna dessutom)!

"Faraos förbannelse" av Kim Kimselius handlar om det gamla Egypten, vid tillfället styrt av Tutanchamon. Ramona och Teo gör en tidsresa och hamnar mitt i historien. Det finns ett dödligt hot mot den unga Faraon (sett i backspegeln vet vi ju om detta) och Ramona vill stoppa konspirationen. Jag vill inte avslöja för mycket om ni tänkt läsa böckerna själva.
Liksom Monika skriver Kim historiska äventyr och Kim fokuserar på olika tidsepoker i olika böcker. Det ligger ett gediget arbete bakom varenda bok, det märks så väl när man läser. Jag är mer insatt i det gamla Egypten (än i Bronsåldern) och fick ändå lära mig en hel massa nytt som jag inte visste om. Även denna bok kan jag varmt rekommendera! Jag ser fram emot att läsa fler av Kims fantastiska böcker!

Jag är verkligen förtjust i böcker som lär läsaren något (historia till exempel) samtidigt som de är spännande. Barn tar lättare upp information om de är känslomässigt involverade och både Kims och Monikas böcker är väldigt bra exempel på just detta. Som lärare tänker man extra noga på det. Jag kommer att använda Kims och Monikas böcker i mitt arbete!

Inte nog med att Kim och Monika är fantastiska författare, de är också otroligt fina människor båda två! Passa på att besöka deras bloggar om ni inte redan gjort det (klicka på deras namn i början av detta inlägg så hamnar ni direkt på bloggen).

Nu väntar jag med spänning på er andra där ute i bloggvärlden som är i full gång med att skriva och ge ut böcker!

Smickrande. TACK anonym läsare!

Smickrande, men kanske inte så roligt att inte ens få cred för det man gjort. Igår fick jag nämligen ett tips från en anonym kommentatör som påpekade att ett av mina inlägg (från en månad tillbaka ) blivit plagierat av en annan bloggare. Först trodde jag att Anonym menade att JAG hade plagierat någon annans inlägg så jag gick in på bloggen denne refererade till, men upptäckte att det inte var jag utan DEN ANDRA personen som stulit ett av mina inlägg nästan rakt av. Lite smickrande tyckte jag nog. Någon tycker så mycket om det jag skrivit att den vill dela med sig, men sen insåg jag att bloggaren tagit orden som sina och inte ens länkat till mig eller påpekat att det var någon annan som skrivit texten egentligen. Jag kommer givetvis inte att länka till personens blogg, jag vill inte ge personen uppmärksamhet och eventuellt fler läsare. Jag kommenterade hos bloggaren, men det verkar inte som att kommentaren kommer att bli godkänd. Surprise!

TACK för att ni läsare ställer upp och berättar om någon tagit inlägg eller annat! Det är verkligen toppenfint gjort tycker jag. Det är svårt att hålla reda på hela internettet ni vet...Det är ju ganska stort.

Nu går jag vidare i livet. Veckan har varit ganska hektisk med kollegor som varit sjuka och än värre blir det idag då två är borta. Jag ligger efter med planering och annat efter den här veckan. Som tur är har vi studiedag på tisdag så jag kan hinna röja undan lite måsten i alla fall. En lärare hinner nog aldrig ikapp eller ligga steget före kan jag tala om, men man kan ju alltid försöka. Lite Sisyfos ligger det allt över läraryrket...man rullar upp stenen nästan till toppen....oooooch så rullar den tillbaka ned igen. Bara att ta i igen och börja rulla!

ps. STORT tack till alla pepp jag fick på mitt förra inlägg! Ni är så fina allihop...Och jag kommer inte att sluta blogga i första taget! Det kan jag lova. Så länge det finns ord som bubblar och vill ut, finns jag kvar. Det har bubblat ända sedan jag upptäckte böckernas underbara värld när jag var 4-5 år, och orden lär inte sina på väldigt länge...

Ett beslut

De senaste veckorna, eller faktiskt ända sedan jag börjde jobba igen efter semestern för drygt två månader sedan, har jag funderat, haft dåligt samvete, försökt återuppta och sen gett upp igen, försökt återigen. Och nu äntligen har jag kommit fram till ett beslut.

Tidigare har jag alltid svarat på varje enskild kommentar i min blogg, men på sista tiden (sedan jag började jobba), har jag bara gjort det av och till. Det var lite lättare att svara när bloggen genererade kanske en till fem kommentarer om dagen. Nu för tiden kan det bli upp till tjugo härliga kommentarer om dagen!
Min tid har inte räckt till för allt nu när jobbet tar en stor del av min vardag. Det har jag haft enormt dåligt samvete för eftersom jag uppskattar varenda fina kommentar som jag får! Det är så härligt att logga in och finna ett gäng underbara kommentarer som väntar på att godkännas. Jag läser varenda kommentar och tar till mig, uppskattar, gläds åt, ibland skrattar åt och alltid älskar. 
Därför har jag nu under senaste dagarna funderat länge och hårt på hur jag ska göra och beslutat mig för att "sluta" svara på varje kommentar på bloggen för att slippa känna stress och ha dåligt samvete över att det inte hinns med. Är det en fråga eller liknande svarar jag givetvis här på bloggen, som svar på kommentaren, i ett eget inlägg eller på din blogg! 
Nu känns det kanske lite som att "oj, vad många läsare hon har och vad hon är viktig helt plötsligt". Jag hoppas att ni inte tar det på det sättet. Varje kommentar jag får är guld värd och gör att jag vill fortsätta skriva. Den tid som jag tidigare tog till att besvara kommentarerna lägger jag "hellre" på att ge en kommentar på DIN blogg. Just för att jag vet hur otroligt roligt det är att få respons på sina inlägg. 
Jag hoppas och tror att ni förstår hur jag tänker? Och händer det att jag har lite tid över (typ när jag går i pension eller så), så kommer jag att svara ibland i alla fall.
Ni är fantastiska hela bunten! TUSEN TRILJONER TACK för alla fina kommentarer ni strör runt er! 

Äntligen!

Inte nog med att man borde ropat ÄNTLIGEN! när Tranströmer utnämndes som årets Nobelpristagare i litteratur (jag är inte jätteinsatt som vanligt med Nobelpristagare, men jag kommer att läsa lite av honom så småningom) utan nu kan jag också meddela att:

Julmusten ÄNTLIGEN! entrar affärerna. I början av oktober! Det börjar arta sig i julavdelningen. Inte en dag för tidigt. Dessutom såg jag att de hade börjat med lite tyska julspecialiteter när jag var och handlade på Lidl förra veckan. Det spelar ingen roll vilket land julgrejerna kommer ifrån, bara de kommer fram.
Det är lustigt det där. När julen väl är slut är jag så trött på den att jag inte ens orkar tänka på att den kommer tillbaka igen året därpå. Sen, i september/oktober, händer nåt. Adventsljusstaken i min skalle tänds och tanken på julen blir återigen lockande och fantastisk - som varje år.
Och julmust. Love!
Jag varnar mina läsare redan nu - julen kan bli en stor del av denna blogg ett tag framöver. I alla fall nån gång i veckan. Jag ska försöka hålla mig liiiite, till nån gån i november. Händer det nåt fantastiskt kan det hända att det kommer på bloggen tidigare än så. Som när julmusten äntligen kommer! Yay!

Listigt värre

Jag är en person som är sjukligt förtjust i listor. Jag kan skriva listor om allt och ingenting och har alltid gjort. Så snart jag ser en chans till lista åker penna och papper fram. Ännu är jag inte så IT-nördig att jag gör listor på datorn (förutom min "att läsa"-lista då, men den behöver jag inte titta på dagligen). Visserligen kan jag ibland få för mig att lägga en påminnelse på mobilen, en sån där cyber-post-it-lapp som ligger framme på skärmen. Jag vet inte varför jag gör det för jag "ser inte" den i alla fall. Den kan ligga där och påminna flera veckor och ändå glömmer jag att göra det som står på listan. Slöseri med tid med andra ord.
Jag gör listor på julmat, på saker att städa, på filmer att se, på inköp (ALL sorts inköp), på saker att göra, på saker att hinna med, på träning, på övningar att göra på träningen, på planer för en dag (timvis så klart), på livsdrömmar, jobbetlistorna är milslånga...you name it, jag skriver lista om det.
Nu skriver jag också en lista på varför jag borde få en löneförhöjning. Chefen skulle haft lönesamtal i våras och jag påminde honom i förra veckan. "Det är på gång", sa han. Och jag antar att det är om nån påminnelse till. Denna gång ska jag vara beredd. Jag ska framhäva allt jag gör och hur bra jag är. Jantelagen kan dra åt...pipsvängen. No more mister nice guy. Därför måste jag ha en lista så att jag inte glömmer nåt viktigt att berätta om hur underbar och fantastisk jag är. Och jag ska lägga ribban högt för att få en ordentlig prutmån. Nån måste ju börja för att lärare ska få det bättre så småningom. Varför inte jag liksom?
Nu rullar bollen...

Min version av den rullande bollen. Var  bara sugen på chokladboll just nu.

Lovely måndag!

Så vaknade jag upp till den riktiga måndagen i alla fall. Ingen frost i natt. Bara regn. Igår var jag lite orolig att regnet skulle frysa över natten och sen orsaka hal vägbana. Vi har inte satt på vinterdäcken ännu. Det känns lite tidigt. Eller? Ska man göra det nu? Med tanke på min teori om snö en månad tidigare varje år bör snön vara här när som helst (fast helst i februari faktiskt).Gah! Nej. Jag vägrar. Om man ignorerar det faktum att snön kommer varje år, kanske den inte gör det? Tankens kraft liksom. Jag har nog aldrig fruktat snö och kyla så mycket som i år. De två senaste åren har satt sina spår. Vintern är lika med mardröm för mig nu.
Jag vet att jag upprepat detta minst tusen gånger tidigare, men jag kan inte låta blir. Det är lite som terapi för mig. Jag bearbetar min vinterskräck offentligt på bloggen...

Idag är det måndag och jag är glad för att:

• vi hade en superskön och slapp helg
• måndag betyder att det snart är fredag igen
• det är bara två veckor kvar av formtoppen, lite mindre faktiskt
• julen närmar sig, första advent står runt hörnet : D
• det var inte frost i natt
• jag har den bästa familjen i världen!

Nu sitter jag på jobbet

Det skulle jag kunnat göra om jag inte stoppat mig själv. I morse vaknade jag med ett ryck. Det var kolsvart ute. Maken sov, dottern likaså. Jag undrade plötsligt varför inte klocklarmet gått ännu. Min hjärna började arbeta frenetiskt. Kroppen ville inte riktigt gå upp än och hjärnan ville inte släppa tanken på att jag försvoit mig till jobbet. HJärnan började rada upp logiska argument för vilken veckodag det borde vara idag. Måndag? Det är fortfarande mörkt ute, det brukar vara det när det är dags att gå upp till jobbet nuförtiden. Har det verkligen varit söndag? Tvättade vi "igår"? Nej, det gjorde vi inte. Logiken säger att det INTE är måndag eftersom tvätten inte är tvättad. Alltså är det söndag och jag kan sova lite till. Klart slut från hjärnan och pang så somnade jag om. Outgrundliga äro hjärnans tankeverksamhet ibland.
Istället vaknade jag halv åtta och upptäckte att det faktiskt är frost ute. Minusgrader! För en vecka sen var det 20 -25 plus. Idag är det nollgradigt. Jag ser inte fram emot detta. Imorgon är det dags att skrapa fönsterrutor igen. Hello, vantar! Ajöss, varma bil!

För er som undrar blev Yakinikun inte så lyckad. Den blev god minsann, men den smakade inte ens i närheten av det vi äter på restaurangen när vi går dit. En besvikelse. Maken var i alla fall positiv och sa att smaken i alla fall hamnat på rätt kontinent. Visserligen, men jag ville ju ha Yakiniku! Bara att testa vidare! (Kim, Kim, Kim...kanske kan man få be om ditt recept? :))

Ha nu en skön jobbfri söndag mina vänner!

För det är bara soool hos mig

Ja, så var det helg igen. En hektisk vecka är över och nu är det dags att landa igen, samla energi för den kommande veckan. Tidigare i veckan hade jag hoppats på regn och rusk inför helgen för att kunna sitta inne och mysa i soffan. Well, det är bara sol hos mig idag och lika glad är jag för det. Då kan jag gå en promenad med dottern och mysa på stan en stund. Kanske gå till lekparken som vi inte besökt på väldigt länge.
Ikväll ska jag laga en supergod maträtt som jag hoppas blir lika lyckad som den vi åt på restaurangen i Stockholm förra året. Det är en japansk maträtt som heter Yakiniku. Den var fruktansvärt god när vi åt den och ända sedan dess har jag letat efter ett bra recept på den. Nu verkar det som jag hittat nåt riktigt bra och jag håller tummarna att det verkligen är så. Ikväll är det upp till bevis!

Bild lånad. Ser mycket godare ut i verkligheten!

Nej, dags att kicka igång dagen tror jag! Frukost och väcka dottern! Ha en superfin lördag!

Ett alldeles underbart paket som kom med posten!

Tänk! Min hemliga bokvän hade verkligen gjort sin "läxa" och har lyckats komponera ett jättefint paket med ett perfekt innehåll.
- Haruki Murakamis bok "Sputnikälskling" (som dessutom har en lärare som huvudperson!). Jag har velat läsa fler böcker av Murakami sedan jag läste "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" förra året, och nu får jag det!
- En klassiker hade bokvännen lyckats pressa in också. Carl Love Almquists "Det går an", som jag förstått var väldigt kontroversiell när det begav sig. Perfekt!

Dessutom fanns det i paketet mörk choklad med havssalt (en absolut favorit!) och Skärgårdste som jag ska testa ikväll. Luktar supergott!
Hur min bokvän sedan också lyckades packa ned en liten grön ljuslykta med ett värmeljus i samt ett jättefint bokmärke förstår jag inte! Sist men inte minst fanns ett handskrivet recept på "Bokvänspaj". Lyckligtvis är varken jag eller min bokvän ingredienser i denna skapelse, men väl andra godsaker. Jag ska testa receptet om några veckor och lovar att dela med mig!
Ett stort TACK till min bokvän för detta fina paket som värmer upp i höstrusket!

Ledtrådarna fick jag i ett litet brev som följde med och jag har försökt luska på de olika bloggarna. Den enda jag kan tänka mig är nog...HÄR. Kan det vara så? Skärgården dock? Det stod Karlstad på teblandningen...jag är mucho förvirrad! Hundar, mormor?

Uppdatering: Kan det vara DU som ligger bakom det fina paketet??

Vi är alla viktiga

När någon frågar dig vad du jobbar som, hur svarar du då? Jag har funderat på det där. Oftast svarar jag "Jag ÄR lärare". Inte "Jag jobbar som lärare". Hur kommer det sig egentligen? Varför ÄR man ett jobb? Säger du också så när någon frågar dig? Man ÄR ju så mycket mer än bara sitt jobb menar jag. Inte går jag runt och är lärare hemma på fritiden? Eller är det kanske så att det är svårt att komma ur rollen? Jobbar man som något har man ju oftast ett intresse av det. I alla fall om man genomlidit minst 4 års universitetsstudier, så kanske är det inte så konstigt att man påstår sig VARA sitt yrke.
Varje dag blir jag förundrad när jag pendlar till jobbet. Jag inser hur viktiga vi alla är för att vårt samhälle, vårt liv ska fungera. Vi är alla pusselbitar i ett enormt stort pussel och vi alla behövs, vi är alla viktiga. Som det här med våra yrken. Alla yrken är viktiga. Jag är oerhört glad för de som arbetar med att bygga nya vägar. De är alldeles snart klara med en ny fin väg från min hemstad till min arbetsstad. En gammal hålig väg har snart blivit en fullfjädrad motorväg. I minus 25 grader, i regn och rusk, i stekhet sol, har dessa vägarbetare kämpat för att bygga vägen under mer än ett års tid. Något jag inte själv skulle ha lust att göra faktiskt.
Förra veckan var vår städare på jobbet sjukskriven och ingen ersättare hade vi. Tänk vad det var underbart när han var tillbaka i förrgår kväll och hade städat så fint till igår!
När man är sjuk och i behov av vård möts vi av sjuksköterskor och läkare, ambulanspersonal och annan personal som ger oss den vård vi behöver. Till affären blir varor beställda och uppställda i hyllorna "helt magiskt", inte mycket vi behöver tänka på där. Vi går och handlar och betalar hos kassörskan. Förskollärare har hand om våra barn när vi själva måste jobba och lärare tar sedan över när barnen är större.
Vartenda arbete, varenda människa, är viktig i vårt samhälle. Det är fantastiskt! Det kanske inte alltid är så att man är så himla glad över vilket arbete man har ibland, eller var man jobbar, eller hur mycket man tjänar eller vilken status jobbet har...Givetvis.
Men jag är tacksam för oss alla!

Slav under socker

Under det senaste året har jag slutat med godis ett antal gånger. Inte bara godis, utan även kakor, bullar, läsk, det mesta som innehåller socker. Juice. Allt med socker. Efter mina "utmaningar" har jag börjat äta det igen. Så roligt är det inte att alltid sitta på kalas och inte äta en enda smula av nånting alls. Oftast finns inga alternativ, utan det är för det mesta bara kakor, bullar och tårta på sådana tillställningar. Sen lever man ju bara en gång för sjutton! Lite sött hit och dit skadar inte. Något som jag märkt är att min kropp mår bra av att strypa tillgången till sött lite då och då. Rensa kroppen lite. Rensa hjärnan.
Det senaste året har jag lärt mig hur det fungerar, hur snabbt kroppen blir beroende av just socker. De första gångerna trodde jag att det kanske var ren slump, men nu, efter fyrtiofjärde gången vet jag exakt hur det fungerar. Trots att jag under långa perioder bara ätit sötsaker en dag i veckan eller bara på helgen, är det otroligt svårt att sluta.
Den första veckan är absolut värst. Då skulle jag nästan kunna gå över lik för att få äta godis eller bakelser eller nåt annat smaskigt. Jag tänker konstant på choklad, på varenda slags bulle min hjärna kan fantisera ihop, tårtor, cupcakes, kakor av all de slag, lösgodis...det vattnas i munnen av tanken på att äta nåt sött. Efter första veckan from hell saktar det av. Långsamt. Nu svävar kladdkakorna mer i bakhuvudet och daskar till mig då och då istället för att flyga framför ögonen dygnet runt. Det tackar vi för. Nu har det gått tre-fyra veckor och stormen har bedarrat. Jag tänker visserligen på goda saker ibland, men inte alls på samma sätt. Jag är inte ens sugen längre. Självklart skulle jag inte tveka att äta nåt sött om jag tillät mig själv göra det. Jag må vara detoxad, men ännu är jag inte komplett galen.

Det är faktiskt ganska läskigt att socker kan ha en sån inverkan tycker jag. Inte konstigt att många säger att det är som en drog, att man kan få ett beroende av socker. Jag tror stenhårt på det. En veckas abstinens är inte att leka med.
Nu är det ca 2 veckor kvar av min sockeravhållsamhet. Sen får vi se när nästa detox blir! Nu VET jag i alla fall hur det fungerar. Kan man bara hålla huvudet ovanför ytan den första veckan går det som en dans efter det!

Lite vilda västern

Jo, jag gick på läkarbesöket igår. Det var rekordsnabbt. Jag kom in nästan på utsatt tid. Läkaren tittade lite på märket och konstaterade att det var hudläkarens område. Duh. Det visste jag redan, men de kräver en remiss från familjeläkaren. Återigen fick jag inte träffa "min" familjeläkare. Jag vet inte ens hur han ser ut eftersom jag alltid får träffa andra läkare än min egen. Hur kommer det sig egentligen? Varför blir man tilldelad en familjeläkare som först och främst blir utbytt nästan vartenda år för han/hon slutar eller som man aldrig får träffa av oklar anledning? I alla fall. Jag fick en remiss och vi har slösat både min och läkarens tid.

Sen har vi den här följetongen med bilen. I söndags for jag till affären för att handla mjölk. På väg hem var hastighetsmätaren helt död. Kaputt. Tyvärr hade det inte självläkt till igår och jag misstänker att den inte självläkt till idag heller. Den som kommer på en självläkande bil borde få Nobelpris. Sätt igång nu och forska! Att köra utan hastighetsmätare är väldigt intressant. Sitter farten liksom "i kroppen" eller kör man alldeles för sakta eller alldeles för fort? Inget av det är ju bra egentligen. Jag försökte lägga mig bakom någon som verkade köra en vettig hastighet. Det gick ganska bra. Sen hamnade jag bakom en traktor. Och de får ju bara köra typ 30 km/h, så ingen risk att jag körde för fort där inte. Tio minuter tog det innan vi kom till dubbelfil och jag kunde köra om. Hur kul kan det vara att köra traktor eller andra långsamma fordon, när man ser att kön bakom bara växer oxh växer? Stressande! Eller tänker man inte på det till slut? Man kanske lallar på med hörlurarna och lite musik och låtsas att man är nån annanstan?
I alla fall hoppas jag far min kan fixa hastighetsmätaren snart för det är riktigt drygt att gissa hastigheten. Jag är inte lika bra på att uppskatta hastighet som jag trodde...

Stressigt och så en måndagslista

Idag har jag läkartid på morgonen. Jag ska kolla upp en sak, inget allvarligt. Det innebär att jag inte kommer till jobbet på morgonen. Det känns lite onödigt att vara där en timme (inte ens ha lektion) och sen åka tillbaka igen och sen efter läkartiden komma till jobbet ytterligare en gång.
Precis när jag klivit upp fick jag meddelande från vår andra lärare (vi har bara två lärare på skolan som ni vet) att hon är sjuk. Det var ju meningen att vår fritidstjej skulle ta min klass. Vem ska ta den andra nu? Ringa runt. Ringa runt. Lyckades till sist ordna så att förskolläraren tar min klass och fritidstjejen den större klassen. Nu kan jag inte få tag på fritidstjejen. Hennes telefon är avstängd. Därför blir jag lite orolig. Är hon vaken? Är hon frisk? Något som hänt? Ska hon till jobbet? Känns väldigt stressigt just nu. Jag överväger att åka till jobbet och strunta i läkaren. Å andra sidan har denna tid redan bokats om av läkaren själv (som var sjuk sist). Nästa tid jag får skulle kunna vara om tre-fyra veckor...Gah. What to do?
Jag kör en måndagslista i alla fall. Jag kanske blir mindre stressad av det.

Idag är den måndag och jag är glad för att:

• loppisen gick ganska bra. Sålde lite grejer och det blev väl en så där 300kr...på tre timmar. Alldeles lagom. 
• helgen var fantastisk i övrigt. Syster M var ju här också och vi hade superkul! Vädret toppen, städningen gick bra, mys med make och dotter. Kan man önska mer?
• jag har gjort klart paketet jag ska skicka till någon i pocketbytet. Det skickas idag eller imorgon. Ska bli spännande att se vad personen tycker om det så småningom!
• helgen som kommer är helt oplanerad så här långt och det känns mycket skönt. Jag längtar nästan efter lite regn på lördag så att jag bara kan sitta inne och mysa i soffan.
• tre veckor kvar av min fokusmånad! Inte långt.
• jag har en fantastisk make och en underbar dotter som gör livet värt att leva varenda dag!

Jag önskar er en stressfri och fantastisk måndag mina vänner!!

Ett litet gott råd på vägen

Man lär så länge man lever

Igår var en fantastisk dag vädermässigt! Gå i T-shirt första oktober? För en vecka sen lite drygt, var jag redo att ta fram vinterjackan, så kyligt var det på morgonen...

Jag, syster M och dottern åkte iväg till grannbyn för barnloppis tidigt igår morse. Det var absolut första gången jag stod på nån slags loppis vad jag kan komma ihåg. Lite förvirrande var det måste jag säga. Vi blev tilldelade ett bord, ett ganska litet sådant och sen var det bara att sätta igång. MEN, hur ska man lägga upp det? Så att det syns vad som finns, så att det finns nån slags logik i var man kan hitta rätt storlek på kläder? Hur ska man få plats med allt? Runtomkring oss kom det andra loppisdeltagare med bra mycket mer erfarenhet än oss. De hade klädställningar, sorterade lådor med kläder och leksaker, fikakorgar, anteckningsblock och magväskor. Hela köret. Och där stod vi. Noviserna. Vårt enda trumfkort var prislappar. Vi lärde oss massor kan jag tala om. What to do och what not to do. Det där med klädställningar och hängare känns lite väl överkurs för oss. Det är ju inte så att vi kommer att åka på nån slags turné runt hela landet för att sälja gamla badkläder direkt. Dock finns det andra trick man kan ta till.
Sammanfattningsvis kan man säga att det var en lärorik dag. Vi får se om vi gör om det, men lite spännande var det, en helt vanlig lördag i oktober. Oktober!

Ha en fin söndag!!

Överrumplade vänner

Jag, syster M och dottern gick en vända på stan igår eftermiddag. Det var lite saker jag behövde inhandla och så var ju vädret helt fantastiskt även igår. Bland annat kilade vi in på bokhandeln i stan. Inne på bokhandeln finns ett mindre rum för barnböcker, pussel och annat man vill köpa till barn. Dessutom finns ett litet rött minihus där små barn kan sitta och leka och mysa under tiden. Min dotter älskar det huset och springer dit varje gång vi kommer. Så också igår givetvis. Jag hör hur hon pratar där inne och läser nån bok och så plötsligt ropar hon på mig "Mamma!" och jag går dit för att se vad som händer. Där sitter hon utanför det lilla röda huset med en bok i knät och nallen sin bredvid. När jag kommer tittar hon upp och säger "Mamma, titta på my friends" samtidigt som hon ler och drar armen i en svepande rörelse framför sig. Där framför henne står ett äldre par och kikar på pussel (till barnbarnen kanske?) som förvånat tittar upp när de hör omnämnandet av "friends". Det är mycket möjligt att dottern faktiskt menade sina osynliga vänner (hon har en bunt av dem) och inte det äldre paret.
Jag svarade att "det var ju roligt med vänner. Lek på du, jag är snart klar." Därefter går jag för att leta efter ett bokmärke. Plötsligt hör jag dotterns höga och klara stämma igen. Denna gången säger hon "Det kommer bajs från min rumpa" och skrattar riktigt högt. Hon är i den åldern nu och jag antar att det är mycket kiss och bajs på förskolan. Hon pratar om kiss och bajs dagligen. Jag önskar att det är en snabbt övergående fas för igår kom det äldre paret småspringande ut ur barnrummet efter dotterns uttalande. Det var nog ett tag sen de hade småbarn...

Bara så ni vet är alla min dotter möter hennes vänner, oavsett om de vill eller inte. Ganska praktiskt faktiskt. Man blir ju aldrig ensam, man har hur många vänner som helst!