Igår hade vi en helt fantastisk lördag här hemma. Solen sken, det var riktigt varmt och det var mycket på gång nere på stan. Gallerian vi har firar tre år i år och varje år sker det nåt roligt där under september månad. Jag vet inte riktigt hur länge de hade tänkt fira varje årsdag? Mig gör det inget, det är roligt när det händer saker. Rix FM spelade därifrån, de delade ut nyckelringar och dottern fick en. Hon var helt salig. Efter det åkte vi upp en trappa och där fanns det ansiktmålning. N bestämde att hon ville ha blommor målade och trots att jag var lite tveksam till att hon verkligen skulle gå through med det så gick det vägen. Hon var mäkta stolt över sina fina blå blommor. Sedan fanns det en trubadur på bottenvåningen. Jag och N var framme vid scenen, de enda två givetvis, och lyssnade. Vi satte oss i fiket istället efter en stund och lyssnade. Vi gick till parken och lekte, gick till leksaksaffären och köpte pärlor för att göra halsband och armband hemma. Riktigt mysigt var det hela dagen!
Idag söndag är det istället 10 årsdagen av terrorattackerna i NYC. Jag själv fick aldrig möjligheterna att se tornen tyvärr. År 2001 hade jag nyligen börjat lärarutbildningen och var ute på min första praktikvecka när attacken ägde rum. Tornen hade precis rasat när jag kom hem och slog på TV:n. Hela kvällen gick sedan åt till att följa nyheterna på TV och delvis på internet. Det var oerhört surrealistiskt att se flygplan krascha in i tornen, människor som hoppade ut ur byggnaderna, folk som sprang skrikande bort från platsen, allt damm som täckte in princip allt flera kvarter runt tornen och sedan siffrorna på de döda som kom med jämna mellanrum och till slut stannade runt 3000.
Maken min var på tunnelbanan i New York City när det hände, på väg till skolan och har självklart en helt annan upplevelse av attacken än jag själv. Människor som kom ned i tunnelbanan berättade om vad som hänt för övriga passagerare. När man sitter på tunnelbanan är det som att man är helt avskärmad från omvärlden (numera har man ju internet på mobiler och sånt, men 2001 var det andra tider) och har ingen aning om det som händer ovan jord. Det var en galen tid.
Jag tänker idag på alla som drabbats av denna katastrof i New York, men också på alla de oskyldiga människor som dött i det krig som följde på grund av attacken. Det är tusentals barn, kvinnor och män i Afghanistan och Irak som dött och skadats och på andra sätt fått lida på grund av detta hemska. Låt oss inte glömma dess människor heller.
söndag 11 september 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Nej, låt oss inte glömma bort någon människa. När vi kan lära oss värdet i varandra kanske vi också kan lära oss att sluta kriga.
Håller med Husfrun!
Jag var i NY sommaren 2000 och var vid/i tornen, och även nu efter. Kontrast. 10 år har gått, det känns som igår...
En fruktansvärt otäck händelse, och att det har gått 10 år är helt ofattbart...
Håller med helt, låt oss inte glömma bort någon! Många, många människor har fått sätta livet till för att vi inte lärt oss att samarbete och förståelse för varandra är det mest konstruktiva systemet.
Sitter med det rykande söndagskaffet och läser ett fint inlägg av dig och fina gensvar. Samtycker i tankar och värderingar, sägs mycket klokt och insiktsfullt i denna blogg :)
Ha en finfin söndag allesammans!
fint skrivet!
Det är sant, onda handlingar får så många konsekvenser som man kanske inte alls kan tänka sej i stunden. Som tur är gäller det ju för goda handlingar också. Vi får hoppas på mer sådana!
Jag håller verkligen med dig om att vi skall tänka även på alla dessa människor som blivit drabbade efter den 11:e september. Det är som en ond spiral. på något sätt blir det "öga för öga" och någon gång måste vi säga att vi försöker "vända den andra kinden till". Allt bottnar till slut i fattigdom och orättvisor som föder sådana här handlingar.
Visst är det en speciell dag idag, kanske särskilt för amerikaner och de med anknytning hit. Men visst är det så att mycket hänt sedan 2001 och många många liv har spillts i efterdyningarna av de här attackerna. Onödigt och hemskt. Oskyldiga människoliv. Jag hoppas och önskar att det ska få ett slut.
Kram!!
ps mobilerna fungerar väl fortfarande inte här på tunnelbanan så länge man är under jord???! Man vill inte ha det så. Just p g a rädsla för nya terroattacker har jag hört. Att man ska kunna aktivera bomber via mobilen som i Spanien. Så jag tror det endast är ovan jord man kan använda mobilen.
Vilken fin bild på NY du har i ditt inlägg. En sådan här dag går tankarna till alla de som drabbats av terrorattacken, även jag talar om det på min blogg. Känns nästan oundvikligt. Däremot hade jag turen att få se tvillingtornen strax innan de rasade, eftersom jag för första gången i mitt liv var i NY och inte hade en aning om vad det var för två likartade byggnader... Nu vet jag och kommer alltid att minnas byggnaderna och vad som hände med dem!
Kram Kim
Bra skrivet ang ALLA dem som dog som en konsekvens av detta fruktansvärda. Vartenda människoliv är ett mánniskoliv. Sen blir man ju mer skärrad när det sker nära -eller någonstans där man känner människor just av den anledningen...
Ondska smittar, och rädsla smittar. Men det är väl bara att se till närmsta veckan, Stefan Liv. Jag säger inte att man inte får hylla/sörja en människa. Men ibland kan jag undra vad det är som avgör vem som blir firad/hyllad/sörjd och vem som inte blir det.
(I Stefans fall, tänkte jag på samtliga som omkom, tragiskt nog)
Jag skänker många tankar under dagen. Till många och alla.
Det var verkligen en fruktansvärd händelse. Jag var uppe i ett av tornen för många år sedan. Det känns fortfarande konstigt att de inte finns längre.
Jag fick heller aldrig se dem, kändes overkligt att stå vid Ground Zero när jag var där för ett par år sen.
Skicka en kommentar