Min bil och jag. Bättan plus jag likamed sant. Idag skulle jag, lilla N och syrran C åka på en provrunda med den nylagade bilen. In åkte paraplyvagnen, reusable bags, syrran, N och jag. Redan vid vridningen av nyckeln anar jag oråd. Bilen går igång efter en liten hostning. Jag och C tittar på varann. Vi rycker på axlarna. Jag backar ut från parkeringen. Bättan hostar, vill inte åka riktigt och när vi kommit runt hörnet rullar den långsamt, långsamt. Jag liksom ruckar fram och tillbaka i sätet för att ge en extra skjuts (som om det skulle hjälpa!). Jag stannar vid vägkanten. Jag och C tittar på varann. Vi tittar rakt fram. Jag ser pappas jobb (han jobbade idag trots lördag). Jag tittar på C. Va fan, jag chansar! tänkte jag. Jag starta bilen igen och vi lyckas komma fram till korsningen. Jag ser pappas jobb, men jag ser också en väg och en järnväg att korsa. Jag ser till att inga bilar kommer från något håll och kör fort som attan. Det där "fort som attan" fungerade inte riktigt. Bättan rullar sakta över och det känns som om hon ska stanna närsomhelst. Syrran ser vettskrämd ut. Hon har tagit av sig bilbältet för att ifall att bilen dör skulle kunna rusa ut och hämta N från baksätet. Vi kommer över vägen med livet i behåll. Nu återstår järnvägsspåret. Man har ju sett de där historierna om bilar som fastnat mitt på och tåget kommit. Med ett gulp tar vi sats och tuffar över, sakta, sakta. Vi klarade det!
Pappa kollade på bilen och, nu vill jag ju inte använda sånt där mekaniskt fackspråk som ni ändå inte skulle förstå :p, men det var nåt med fördelarmojängskondens och sånt. Jag måste köpa nåt på måndag sa pappa. Och byta ut den däringa såntet. Nu rullar den igen. Han sprutade lite kondensspraysgrejs och så startade den. Och jag lever.
Årets julkort
2 dagar sedan
1 kommentar:
Hahaha, du är för härligt. Skönt att du lever, ibland känner man sig liksom extra levande =)jag förstår. Eller jag menar, ibland känner man ATT man lever...
Eh.. ja
Nu sätter jag punkt =)
Skicka en kommentar