Seriöst...

Är det BARA mig det alltid händer konstiga saker i vardagen? Ibland kan man tro att kaos står skrivet i pannan.
Som tur var fick jag sällskap med min kollega till stadsbussen idag efter jobbet (sent så klart). Jag har inte åkt stadsbuss i denna stad på, erm...jadu. Kanske en fem år eller så.
Nu har de tagit bort kontant betalning på bussen. Man måste alltså ha löst biljett innan man går på. Detta kan ske i automat vid hållplatsen med mynt eller visakort, att man köpt en biljett eller busskort på utvalda ställen eller så kan man betala med SMS.
Jag hittade som tur var en automat vid hållplatsen och tryckte in mitt välanvända visakort. Jag valde vilken biljett jag ville ha och tryckte på "bekräfta". Inget händer. Jag trycker på "bekräfta" igen. Inget händer. Efter ca 5 idiottryck trycker jag på "Stopp". Inget händer. Efter ytterligare en fem-sex idiottryck stoppar jag in kortet igen, trycker på rätt knapp och sen "bekräfta". Inget händer. Trycker på "Stopp". Inget händer. När kommer bussen?
Till slut lyckas jag rota fram 22 kr i mynt (VEM har sånt nuförtiden?) och hivar i dem och trycker på "bekräfta". Efter en låååång betänketid accepterar den mina ont förvärvade mynt och ger mig en biljett. Det kanske bara var kallt och ensamt där ute. Automaten ville ha närhet och kärlek (men varför från MIG?)

På tågstationen rusade jag runt för att hitta en annan automat att köpa biljett hem i. Jag letade vid perrongen och på nedervåningen. Biljettshoppen var stängd, den hade stängt ungefär 3 minuter tidigare. Efter ca 15 minuter hittar jag en konstig automat på övervåningen och jag lyckas efter mycket om och men att köpa en biljett hem. Yay!

En skum kille står på perrongen och liksom följer mig med blicken och efter där jag går. Han har ett enormt silverkors runt halsen, är lite kort och knubbig och lite hiphop-stil. Trots att han är ungefär 30 år eller äldre. Finn åtminstone fem fel med det!
Självklart sätter han sig mittemot på tåget och liksom dryper slem hela vägen hem. Jösses, vilken fart jag hade hem!