Ibland står man där med foten i komockan...

...det händer mig ganska ofta... att jag trampar i klaveret vill säga. Det kanske blir så när livet är alldeles för rakt och okonstlat, nåt måste hända så att den kosmiska ordningen återställs. Ja, vad jag har gjort kan jag inte avslöja. Inte för att det är pinsamt eller så, men jag vill inte att foten ska fastna i komockan utan att den snarare lätt glider ur igen. Vad gör det om hundra år när all kommer kring? Jag kanske berättar en dag, när de gråa stråna på skallen blivit fler...

Förutom detta så gick dagen ganska smärtfritt. Imorgon ska jag och kollegorna på en natur&teknik-dag på högskolan i staden bredvid. Det ska bli spännande...fast jag skulle nog heller gosa hemma i mina mysbrallor och en stor kopp gott chaite. Men det är jag det.